Tvååriga Maria Gevokiyans öde har berört mig djupt den senaste veckan. Jag blir varm i hjärtat när jag ser engagemanget för den lilla flickan i Piteå som ska utvisas tillsammans med sina biologiska föräldrar som på grund av psykisk sjukdom tvingades överge henne för fosterhemsplacering när hon var ett spädbarn.
Det går inte att lämnas oberörd. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett sting av oro. Vår uppgift är att belysa problem ur alla tänkbara synvinklar. Den här typen av fall är inte helt enkla att granska då det är svårt för oss som journalister att se alla bakomliggande faktorer.
Att vi ändå väljer att ta oss an Marias historia har en enkel förklaring. Hon är ett barn vars öde ligger helt och hållet i myndigheternas händer.
För drygt tio år sedan jobbade jag på kvällstidningen Expressen och skrev då om ett nästan identiskt fall. Det handlade om Josef, en tvåårig pojke som övergavs av sina föräldrar på BB. Mamman var allvarligt psykiskt sjuk och pappan ansåg sig inte kapabel att ta hand om honom. Josef fick ett fosterhem hos Susanne och Stefan Claesson i en lantlig idyll utanför Hedemora. Jag besökte honom vid två tillfällen.
Myndigheterna hade beslutat att Josef skulle utvisas tillsammans med sin biologiska familj som han knappt kände till. Jag och mina arbetskamrater, Kassem Hamade och Olle Sporrong, lade ner själ och hjärta för att hjälpa den lille pojken. Vi jagade myndigheter, träffade fosterföräldrar, biologiska föräldrar och advokater, läste på om mänskliga rättigheter och om situationen i Syrien. Vi jagade ministrar och politiska tungviktare med blåslampa för att få dem att titta närmare på fallet.
Långt senare kom det slutgiltiga beskedet. Josef och hela hans biologiska familj fick permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Nu, när jag följer Marias fall på nära håll, väcks minnena till liv. I torsdags ringde jag upp fosterfamiljen i Hedemora för att höra vad som hände sedan.
Fosterpappan, Stefan Claesson, berättar att den biologiske pappan dök upp redan tre dagar efter beskedet om permanent uppehållstillstånd. Han, som i Expressen förklarat att det bästa för Josef var att få växa upp med sin fosterfamilj, ville nu utan dröjsmål hämta hem sin son. Enligt Claesson fick pojken, som vid det här laget hunnit bli fyra år, inte ens säga hejdå till familjen som han levt hos i hela sitt liv. För mig ett solklart brott mot FN:s barnkonvention som i huvudsak handlar om att alltid se till barnets bästa och ingen ingrep.
Det finns naturligtvis inget som säger att det finns några underliggande motiv till att Maria Gevokiyan blev fosterhemsplacerad. Josefs historia gör inte Marias ärende mindre viktigt. För mig är det självklart att det bästa för en tvåårig flicka inte är att bli utvisad till ett främmande land med två föräldrar hon inte känner, som dessutom lider av psykisk sjukdom. Jag litar på att beslutsfattarna kommer fram till slutsatsen att familjen måste få stanna i Sverige. Det bästa för ett barn är heller knappast att ryckas upp från allt som är bekant, även om det självklart har rätt att knyta an till sina biologiska föräldrar.
En sådan process kan ta lång tid och myndigheterna måste ta ansvar för barnen även efter Migrationsverkets beslut.
Barn får aldrig bli brickor i ett spel.