Informationscirkus skulle jag vilja kalla det. Som ett tivoli av högljudda röster, bjärta färger, snabba klipp, smart grafik, personligt, privat, sant, falskt, humoristiskt, sorgligt, köpt och sålt på en och samma gång, i en och samma kanal. Facebook.
Socialamedierjätten skrämmer mig mer och mer. Fascinerar mig, får mig att förundras över hur det gick till? Hur blev egentligen miljontals, eller drygt en miljard(!?) människor inlåsta timvis varje dag i ett blått tummen-upp-rum?
Tänk om illusionisten Mark Zuckerberg och hans kompisgäng hade förstått vidden av sitt “skolnätverk”, redan 2003 eller 2004? Om han redan då hade insett att han skulle kunna vara med och styra, inte bara människors liv, utan även världspolitiken?
Igår diskuterade ett amerikanskt tv-bolag frågan om Facebook hindrade konservativa inlägg, att demokraternas kampanj var prioriterad hos sociala medierjätten. Den stora frågan som dividerades var – är Facebook ett nätverk eller ett mediehus? Ska samma spelregler som gäller för olika medier även gälla för Facebook? Och hur är det egentligen, har inte Facebooks alla användare samma rättigheter? Eller i alla fall möjligheter? Stoppas verkligen fler konservativa inlägg, och får demokraters diton högre prioritering i flödena?
Det amerikanska valet avgörs definitivt av och i media, masskommunikation är en förutsättning i dag för att nå ut med ett politiskt budskap. Men oavsett om kanalerna ägs av Trump eller Zuckerberg är det verkligen en fråga om demokrati? Demokrati? Folkets styrelse? Vi tycker om att tro det i alla fall. Vi har ju frivilligt valt att vara med. Valt ut och valt bort vänner och publik till våra livs digitala shower.
Men vad är Mr Z’s plan egentligen? Förutom att äga våra dyrbara minutrar, förutom att vi ska gilla och inte ogilla? Förutom att vi ska kommunicera och skapa nätverk – vart är vi på väg?
Det intressanta är väl att ingen vet svaret egentligen. För vi avskriver ju våra rättigheter, vår integritet, vi skänker bort vår upphovsrätt, vårt sunda förnuft, vi skriver spaltmeter med innehåll utan betalning, vi fotograferar hela världen till Zuckerbergs gigantiska album. Vi gör allt bara för att få vara med. I gruppen. Väl inne luras vi verkligen att tro att det är vi, jag, du, våra “vänner” som berättar om livet för varandra. Att det är vi som styr. Att det är vi medlemmar som väljer, gillar, blockar, addar, taggar. Det är en livsfarlig demokratisk illusion. Vi är så ägda. Så inlåsta.
Samtidigt sticker jag absolut inte under stolen med att även jag skulle frestas av att hålla nere spammet från en viss blond över-flinten-kammad presidentkandidatpajas om jag ägde hela världens vindlande nätverk. Om jag ägde allas uppmärksamhet, kanske skulle jag också försöka tysta honom åtminstone lite. Inte för att jag skulle ha rätt till det – men för att jag kunde.
Informationscirkusen snurrar allt fortare, och tivolit har fått större karuseller, kladdigare sockervadd, läskigare clowner och fler besökare.
Li Skarin