I morse var det svart. November ljusnar sällan av sig självt och vad kan man göra? Vore fint om du tände Finlands vita ros, sa jag innan jag tog bilen till stan. Ja, höll han med om över tidningen.
På väg från biblioteket mot parkeringen vid Södra Hamn genar jag mot musiken.
Framme vid gågatan har spelemannen lagt dragspelet ifrån sig. Ett par guldslantar och han spelar igen. Det vore ofint att vända ryggen till och gå.
Det låter som Besame mucho ungefär, fötterna mina rör sig lite lätt, jaget lyser upp liksom spelemannen. Jag lägger i en extra slant, säger tack för musiken och ska precis gå när han undrar varifrån jag kommer, hur gammal jag är och sen: Vilken religion har du?
– Men det där var ingen kristen musik, påpekar han.
– Musik är musik, häpnar jag.
Utan att fråga tar den sig in i vilket hjärta som helst eller i kroppen åtminstone. Besame mucho, kyss mig mycket, hette den här. Om det nu var den han spelade.
– Du dansade, kristna dansar inte.
Jag bad till Gud redan som barn. När jag började dansa var det som om han log, roligt se flickan glad!
– Vi dansar både hemma och borta. När jag stiger jag upp från soffan hänger han med. Och ikväll kanske vi dansar i Piteå.
– Hur gammal är han? Strongt, säger spelemannen om siffran.
Själv är han tjugosex och ser ut som om hans världsbild rubbats.
– Dansa i Piteå, finns inget här, undrar han och pekar mot de närmsta husen.
– Inte vad jag vet.
Det är nåt visst med att vara två och bli en våg i ett danshav och inte veta vart strömmarna tar en. Det är nåt särskilt med varje människa. Och vad rytmen kan göra med oss. Rytmen kom först.
Jag lämnar spelemannen och drar vidare mot parkeringen. Och där står den. Där jag brukar stå var det upptaget. Hittade till slut en med skylten Besökande. Och det är man ju alltid på sätt och vis.
Längs vår gata lyser fasader. Hos oss endast brolampan, lågenergi. Jag tänkte göra det sen, säger mannen apropå Finlands vita ros.
Efter kaffet går han ut och lindar slingan med de små lamporna runtom. Tänder och släcker och grejar. Märkligt, de lyste ju ifjol, säger han om strejken som mörklagt vissa sträckor.
Om natten faller väder och kysser hela slingan. På väg ut efter tidningen lyser det överallt! Märkligt, skrattar han, mycket märkligt.
www.anitanilsson.se