Förra fredagen klev jag som vanligt ut i morgonrocken, något jag tycker att jag kan göra utan att skämmas alls eftersom få nog är vakna i grannskapet när mina små väckarklockor slår upp ögonen om morgnarna. I postlådan gömde sig en mycket trevlig överraskning för mig som viker minst en helig kvart för läsning av papperstidning varje morgon. Tillsammans med den vanliga morgontidningen låg där ett exemplar av Dagens Nyheter. Tidningsbudet måste ha gjort fel, tänkte jag först, men sedan kom jag ihåg att jag hade beställt en sådan där prenumeration som innebär att en får DN hem i lådan fredag, lördag och söndag. Det var bara det att beställningen gjordes i augusti. På en papperstalong, som tidningen själv så fint hade bifogat med ett trevligt erbjudande om rabatterat pris. Och med papperstalong och långsampost kanske det är precis vad jag borde ha förväntat mig, nämligen att det tar en sisådär ett halvår för beställningen att gå igenom. Så går det när allt ska digitaliseras.
Det är inte precis någon hemlighet att jag uppskattar välgjorda kostymfilmer och i dessa finns ofta praktfulla exempel på dåtidens sätt att kommunicera. Särskilt elegant är det när någon knackar på en dörr till en stor salong och kommer in och säger "Telegram till madame" och överlämnar ett kuvert på en välputsad silverbricka. I dag är det som bekant på annat vis och vi kommunicerar snabbare än någonsin. Vi förväntar oss att folk har mobiltelefonen närmast hjärtat eller kanske örat hela tiden och ständigt är beredda att svara på meddelanden. Överallt, dygnet runt.
Även om de nutida kommunikationsformerna känns själlösa ibland så måste jag medge att de är oerhört effektiva. Ta bara det där med att söka en kärlekspartner. Nu begriper jag så klart att jakten på kärleken kan ta en massa tid ändå men utgångsläget måste i alla fall vara bättre nu. Förr var den som skulle sätta in en kontaktannons tvungen att först formulera den, med papper och penna. Sedan var hen tvungen att ge sig ut och köpa ett frimärke och posta annonsen och sedan vänta några veckor innan den publicerades. Och därefter följde väntan på svar. Jag tänker också på forna tidens kungligheter med hopp om att kunna gifta in sig i varandras familjer. Då hörde det till god ton att friaren skickade ett porträtt på sig själv till sin eventuella tillkommande. Det var säkerligen inga små porträtt, utan tunga oljemålningar i guldram. Som först skulle målas och sedan transporteras över land och hav för att mottagaren skulle kunna bilda sig en uppfattning. Och sedan var det ju inte säkert att friaren föll mottagaren i smaken alls. Bara att börja om, således.
Då är det ju betydligt enklare att skicka en bild via mms och fråga om en träff. Blir det nej går det ju snabbt att skicka ett nytt till någon annan.