Knappt en vecka in på det nya året kan jag konstatera att jag har tagit del av otaliga summeringar av året som gått och minst lika många funderingar om året som komma skall. I krönikor på tv och i tidningar, i sociala medier och i de fåtal bloggar jag brukar läsa ibland.
I det sociala mediet Instagram (ja, jag har ett konto) går det till och med att skapa en ”best of”-samling av bilder från året som gått. Eftersom det nya året ju har några dagar på nacken så börjar väl detta med tillbakablickar och tankar om 2014 att kännas lite passé.
Jag hade därför inte tänkt ägna detta utrymme åt att orda om året som var och egentligen inte heller om året som ligger framför oss. Tills jag insåg att jag inte kan låta bli. Jag tror det ligger djupt rotat i oss människor att blicka både tillbaka och framåt och fundera över det som varit och hur det ska bli sedan.
Januari är förändringens månad framför alla. Nu ska det göras om och göras rätt. Hålla vad en lovat i champagneyran vid tolvslaget. Börja träna, sluta röka, leva mer hälsosamt, ta tag i den där köksrenoveringen och bli bättre på att höra av sig till släkt och vänner.
Läste i Kuriren (ja, var annars) att nyårsdagen är den dag då svenska folket beställer mer pizza än någonsin. Förklaringen till det är given, nyårsdagen är en dag då ingen orkar laga mat. Ett antal har säkert slavat vid spisen och serverat en gourmetmiddag på nyårsafton och har varken kraft eller inspiration att ställa sig vid kastrullerna igen. Nyårsdagen är också en dag då många som en följd av riklig alkoholkonsumtion natten innan tycker sig behöva fett och salt. Jag tror också att en och annan frossar i pizza som ett slags avslut. Ett sista happy end där hen unnar sig en sista dag av frosseri, innan de stora livsförändringarna ska träda i kraft. Vem har inte någon gång yttrat något i stil med ”när alla helger är över, DÅ ska jag börja mitt nya liv”. Jag har skrivit om mitt mycket svala förhållande till allt vad nyårslöften heter förut. Då tyckte någon att min inställning var både tråkig och sorglig och kanske är det så.
Jag har inte avgett några nyårslöften i år heller. Inte så där på riktigt. Det kommer att bli ett år då mycket förändras ändå, även utan några stora löften från min sida.
En stor förändring har, när dessa rader går i tryck, redan skett i mitt liv. Jag är tillbaka på jobbet efter en tio månader lång föräldraledighet. Och det innebär att 2014 kommer att bli helt annorlunda för mig än året som var. Ajöss till långa barnvagnspromenader, lekparksbesök med treåringen och ajöss till meningslös dagteve när lillan sover.
Ajöss till noll planering och den fantastiska diet jag har hållit, den som säger att jag ska äta det jag kommer åt när tid finns. Den som tyvärr gjort att jag nu är lite för beroende av socker. Men inte ens det får mig att klämma ur mig ett nyårslöfte. Nänä. Jag tänker som så att med fullt upp på jobbet har jag inte tid att äta snask i tid och otid och problemet löses därmed av sig själv. Har dock nåtts av den olycksbådande nyheten att godisautomaten på jobbet tydligen tar betalkort numera och ingen längre behöver länsa fickor, spargrisar eller låna av kollegor för att få ihop tillräckligt med mynt för att kunna köpa en Plopp.
Jag borde kanske avlägga ett nyårslöfte ändå. Eller lämna betalkortet hemma, för att vara på den säkra sidan. Jag är ju inte mycket för det där med nyårslöften, som sagt. Och orsaken till det? De är på tok för svåra att hålla.