Kompisen från Helsingborg mötte mig vid Pågatåget igår eftermiddag. Hon bor högst upp i stans uppförsbacke samt två svängda trappor upp i en lägenhet man blir lugn i. Känns lyx att träffas. Även hon har kvar sin långpratartelefon. Följer mig till tåget mot Malmö som står still en bit bort i undergjorden.
– Jag hinner, säger jag.
– Hoppas det. Sätt dig på en bra plats!
Jag kliver över en jätteväska på väg mot första bästa säte. Vi vinkar hejdå genom fönstret. Väskans ägare mild, sammetsögd, sätter fram en liten plastbytta. Har han haft matsäck med? Nu bara smulor kvar.
– Vart ska du, vill jag veta. Med den väskan?
– Till Slovakien, ska bli läkare. 2 år kvar.
– Då har du gjort de värsta.
– Ja.
Han ler. Jag smälter. En sån vill jag ha, den dag det behövs.
Vagnen snart knökfull. Det hojtas över gången, ungt liv överallt. Det smittar.
– Kan vi sitta här?
Jätteväskan ställs på snedden och vips. En tjej bredvid mig. En mittemot.
Hon mittemot böjer sig fram, kikar ner i plastbyttan. Jag med. Det rör sig! En minihamster försöker gnaga sig ut. Min systers, säger sammetsögonen.
Tjejen intill mig virkar något litet i brunt garn. Vadå? En chokladkaka, sneskuren. Saliven rinner till. Lättbakade, minns jag.
Min hobby, säger hon och visar en småkaka till, en schackruta, virkad. Jag anar barndom, en mormor kanske.
Tåget stannar onödigt ofta. 45 minuters resväg blir en timme. Det blir till att rusa. Och flygbussbiljetten? Var köper man den?
– Du har bankkort? Då kan du köpa den på bussen, säger den sammetsögde, gå rakt fram och över bron, där är hållplatsen. Jag kan följa och visa, lovar han.
Med jätteväska, minihamster och allt? Då är jag snabbare. Ilar genom folkströmmen så att handbagaget studsar. Bra. För sen blir det att sitta.
Flygbussen där borta redan på plats, oj, jag pinnar på, hinner, hurra! Chauffören lugnar, skojar. Tur och retur? Nähä. För sent, redan draget!
I sista minuten mot gate 2. Pling i mobilen, planet försenat. Hinna med Luleå-planet sen? Jag är skeptisk. På sätet framför mitt sitter Stefan Sauk.
På Arlanda landar vi längst bort på utrikes, jag rusar ikapp honom på plattan, i sista minuten tränger vi oss in i första bussen mot terminal fyra.
Hastig inbromsning vid gröna dörren, jag trycks bakåt mot Sauk, oj då förlåt, men mitt plan går om en kvart. Lycka till! ler han.
Vem är du, undrar de vid gate 31. Hemma möter mannen med öppen famn. Medan jag rest i tid och rum har han jobbat med kroppen.
Hann du? undrar kompisen dagen därpå. Jo. Bra platser hela vägen.
www.anitanilsson.se