Står vid fönstret och tittar ut på det vitt-i-vitt-vita, var det nånsin så här vitt i fjol? Såna höga plogvallar? Men plötsligt, i höger ögonvrå kommer en annan färg springande längs vägen. Grannens lilla hund, vad länge sen man såg den! Strax därpå matte och lillmatte med glada steg, eventuellt lite småfrusna av klimatchocken.
Snabbt rusar jag mot ytterdörren, släpper in de elva minusgraderna och ropar.
– Välkommen hem! Hur var det?
– Jättebra!
Visste väl det. Att hon tyckte som jag om Sri Lanka. För två år sen var vi där själva. Välkommen till ett u-land, sa mannen när vi landat i Colombo. Han har jobbat i åtskilliga. Vad jag främst lade märke till var dessa vänliga ögon. Även i fjol förlängde vi vår januaritid med ett annat sorts liv i en annan sorts verklighet. Semester på Kuba, fjärran från långkalsonger och uppdateringar.
I år ställer vi telefonen på väckning för att inte dagarna ska hinna försvinna. Delar in den i små kapitel, som det faller sig.
Dagar när himlen är klar och minusgraderna tjugosju, kan man värma upp sig på gym. Sätta sig där och trampa, barbent och bararmad på rätt sida om de stora fönstren, titta ut över Norra Hamn och beundra den lilla plogtraktorn som puttrar på för att hålla isbanan öppen, trots att ännu en molnfront närmar sig, denna gång från väster.
Och sen kliver vi ner från cyklarna och puttrar själva på mellan redskapen, lyfter och tänjer och drar. Mage, rygg, nacke, armar, axlar, ben. Oanade muskler visar upp sig i spegeln. Här kommer en hårding, säger en okänd karl till en annan och menar mig.
Inte visste jag att det var så intressant att bli äldre. Spänning och äventyr kan uppstå, helt oplanerat.
En dag då vitt som vanligt dråsar mot vitt genom eftermiddagsmörkret, tar vi en sväng till affären. Här får man inte stå, säger jag, om mannens parkering framför en port.
Reaktionen blir hetsigt blixtsnabb, tätt följd av ett krasande tvärstopp . Och mannen snabbt ut med försäkringspappren, inget att resonera om. Vår bil ser helt oberörd ut men hos en blank och vit, alldeles nyinköpt uppstår i hast ett behov av en ny högerdörr. Ingen fara, säger föraren lugnt, hur gör man nu? Den står ändå mest i garaget, fortsätter hans fru, vi bor i stan.
Om alla var som detta par, vore jorden en plats i balans, lugn och fredlig. Ute från affären ger jag som vanligt min favoritrumän en tjuga.
Snön fortsätter att falla, som om ingenting hänt. Vare sig här eller i Paris.
www.anitanilsson.se