– Dansar du än? undrar en granne ett par gator bort. Han dansade bra.
– Jo, varje fredag. Brukar ta fast din fru när hon är ute och går. Vad gör du då som aldrig syns?
– Sitter inne och tittar på teve.
En dag när området var nytt låg en lapp i brevlådan: Välkommen till kvartersfest! Av de som sa ja valde idégivarna tre nya att ordna nästa och från olika gator. Medan barnen var små, hölls en barnfest samma dag. De lärde känna varandra och andras föräldrar. I tjugo år hölls traditionen igång. Sen kom Loket med Bingo-Lotto. Men känslan hade satt sig. Sitter än.
Varför kallar ni alla i kvarteret för grannar? har sönernas flickvänner undrat. Vi är rätt många som bor kvar.
– Och var dansar du då? undrar grannen.
– I Björknäsparken, I Boden.
– Boden?! Dit åker aldrig jag! Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer, jag gjorde lumpen där!
Ett par dagar senare är fredagskväll igen. Många kör långt för att få känna livet i sig. För oss är det bara tre mil. Redan vid ingången blir man glad.
– Hej och välkommen, säger de i luckan och karln med stämpeln vet att jag inte vill stämplas. Och där är han som sitter där han sitter. Han lyser upp. Jag med.
Och sen kör orkestern igång, wow vad roligt! I början kan det kännas att man har ett knä. Vi snurrar runt med varandra några låtar tills mannen säger: Ska du göra ett försök?
– Nä, ikväll känner jag inte igen nån.
– Det säger du alltid, säger han och snart är blir det fart, där är en och där en annan. Och så en som jag inte sett på åratal. Plus nya.
Är det där ni dansar, sa favoritflickan i fjol somras, det ser ut som ett tivoli!
Och oj vad vi snurrar och oh vad nära man kommer ibland. Sug i magen som i berg- och dalbanan. En skrattar åt allt jag säger! Sånt händer bara här. Vissa som mist hittar en ny innan sommaren stänger. Andra hoppas man är ett objekt. Det tar aldrig slut innan det gör det.
Tänkte nicka åt mannen när jag svängde förbi men han blundar med armarna runt en lång en. Vi har dansat hela sommarn och snart finns vi inte, säger en dansör som var kompis med maken.
I paus kanske jag byter till klänning.
Ingenstans känner man sig så välkommen som här, säger orkestrarna. De får middag när de kommer, berättar en av de ideella och innan dansen fikar vi med dem.
Efter sista dansen står vi kvar och klappar till oss en extra. På väg ut undrar en av de kvinnliga ideella: Vill du ha en korv? Och brödet får mannen ta.
Två dansfredagar kvar! Tur man aldrig gjort lumpen. Det har mannen. Men inte i Boden.
www.anitanilsson.se