Mannen min kom nyss hem från gymnasiebyn. Tog bussen till stan och hem gick han. I höst har han fokuserat sitt idéella på de ensamkommande.
– Vad har du gjort idag?
– De har läst och jag har hjälpt dem. De duktigaste har Ondskan som läsebok. Den är förstås svår, många nya ord.
– Och gamla, sa jag.
Har mannen inte berättat, häpnar kompisen i telefon,
Han känner till mina allergier, sa jag. Och han är ovanligt tyst. Kanske därför han gick hem från stan, adrenalinet.
Hilary fick flest röster. Den andre vann. Jag har ännu inte besudlat mina tangenter med hans namn.
I ett huj förändras världen och vad kan man göra. Leva på så gott det går och göra gott där man står.
I mars 1990 när min första krönika kom, hade folk knappt hämtat sig från chocken efter skotten. I am sorry, sa vår indiske vän, de har skjutit på demokratin.
Ingvar Carlsson var på besök i Luleå och vi var några som skulle göra vårt på Lillans scen. Stod i mörkret bakom draperierna på Lillan. Sen var det min tur. Strålkastarna bländade. Oj, sa jag rent spontant, vad ljust det blev! Jag ser ju inte vilka som är här!
Det mörknar. De ser inte ut som man tror, sa Jonas Gardell i Luleå Energi Arena och visade upp en bild av Åkessons gäng. Det ser ju ut som Ullared, varnade han.
Slår en signal till min niondeklassare.
– Kommer du hit?
– Nej, inte idag.
– Deppar ni på skolan?
– Joo.
– Låt er inte nedslås. Den där gubben dör snart, det är ni unga som har framtiden för er!
– Ja, säger han, man måste göra det bästa av situationen.
Ringer vännerna i USA, paret från Sri Lanka som maken och jag mötte i Luleå under 80-talet. När vi kom hade vi inget, sa han, men ni i Luleå var så snälla. Yngsta dottern föddes här, vi var på hennes bröllop för ett par år sen, hennes kille lika blek som vi.
Pappan doktorerade i Luleå, den kvällen sov de hos oss alla fyra, de vuxna fick ta våra sängar. I USA har de levt den amerikanska drömmen.
Vi har republikanska vänner men ingen utbildad röstar på den där, sa mamman innan. Ingen svarar på deras fasta telefon i Austin, Texas. Dit flyttade de när barnbarnet kom.
Ringer mobilen, hon svarar.
– We are so very very sorry, säger jag.
– Hela världen är sorgsen. Vi åkte till vännerna i Massachusetts, ni har ju träffat dom.
– Ja, lika bleka som vi
– Vi såg på valvakan och kunde inte somna inatt. Ingen vågar gå ut idag, allt är så scare, skrämmande.
Men solen gick upp även idag, som Obama sa.