För tjugonio år sen gick jag längs Djurgårdskanalen i huvudstaden, lät tiden ticka på och försökte förstå. Det var sommar fast det var höst. Det var ett jubel.
En stund senare, längs en knastrande grusgång såg jag mig om i kön mot Villa Manila, Bonnierpalatset. Kerstin Thorvall med ung man (son?), Anna Wahlgren med sina barn, Bo Setterlind med sitt vita hår. Samt svårmodiga män, vars namn jag inte lagt på minnet.
Mig kände ingen igen, förutom förlagsredaktören som mötte i entrén. Hon var glad, följde mig till namntavlan. Vi fick leta. Nilsson var ett mycket ovanligt namn. Namnlapparna liknade syltetiketter. Man valde en som lät bekant och satte den på bröstet.
Välkommen, sa Gerhard Bonnier, handslaget var fast. Jag klämde tillbaks, gick in, såg mig omkring. Det var som på film. Det var glas och små fat med tilltugg. Och mänskor med blicken mot syltetiketten, värt att stanna till eller?
Så här är det alltså, tänkte jag, såg mig omkring. Ute i trädgården passade Anna Wahlgrens barn upp sin mamma. Sånt hände inte hemma, hur hade hon uppfostrat? stod jag precis och tänkte när en kvinna grep mig i armen. Herregu, ropade hon, är det du! Du är min idol!
Köpeböcker var lyx i min barndom. Pappa måste verkligen ha gillat Kärringen mot strömmen av Bang, Barbro Alving. Och nu stod dottern Ruffa här och gillade min, utan att han nånsin fick veta.
När kändisfotograferna kom utbröt en oro bland förlagsfolket, det gällde att snabbt hitta en kändis! Att placera intill en okänd! Klick!
Tillbaks på jobbet på studieexpeditionen: Du står bredvid Lars Ulvenstam i Svensk Damtidning! Och ni ser så bekanta ut!
Tjugonio år efter första boken snurrar mannen och jag runt i parkeringsgaraget under Kulturens hus och försöker hitta en plats inför boksläppet av min tionde (sista?).
Det är sommar fast det är höst. Det är ett jubel. Då i Villa Manila, nu i ett hus för alla. Lady in red, det låter som en riktig tryckare. Folk parkerar, tar trappan upp och ut, 99,5 procent mot Matmarknaden på Storgatan. De andra sitter och ser nöjda ut i fyrtiofem minuter. Bor du kvar där uppe än? undrade författarkollegor i våras, så roligt att NÅN bor kvar!
Vad gör man en kväll när adrenalinet brusar? Efter Villa Manila tog jag mig till dansstället Aladdin. Det tyckte förlagsredaktören var lustigt.
Efter boksläppet av Allt hör ihop tipsade vännerna om Trollflöjten med Kungliga Operan, just då i Luleå. Jag klappade så att handflatorna brände. Här träffar man alla, sa folk från förr i foajén.
www. anitanilsson.se