Först är det måndag, sen fredag. Den stora rönnen är nu djupröd alltigenom och lönnen brinner. Syrenerna släpper guld över det gröna, slarvigt och vackert. Fåglar i flock hälsar på, tar vad de är sugna på och drar vidare. Skatorna är tre. Mamma, pappa, unge. Inga ekorrar i år. Inga kottar i cembratallarna. Men sommarn fick vi för våra goda gärningars skull. Och hösten.
Annat var det i fjol somras. Vad har jag gjort, varför är de så arga, tänkte jag när skatorna skränade inifrån barrträden. En stund senare: Ljud av vassa klor över altangolvet. En ekorre. Stannar upp, stirrar på mig. Jag stirrar tillbaks. Mot hans mage. Vi har hittat typ en miniskata, bara fjädrarna kvar, kom barnen in och sa strax därpå. Ekorrar är inga gulledjur, inte skatorna heller när man tänker efter. Men livet är det bästa vi alla har av den sorten.
Det var fint att ha mannen med på mässan. Oförskräckt sträckte han fram boken mot folkfloden, oh nej, hände det att jag tänkte. Men en hade öppnat den på mitten, tittat i fem-tio sekunder, sagt: Bra språk, den tar jag. En annan fick han springa ikapp, hon hade trott att den var gratis. Hoppas det där är mannen, tänkte jag, ni passar så bra ihop, sa en läsare från Götet.
När han inte stod i montern, stegade han iväg mot de litterära sällskapen bland annat. Ni jobbar väl ideellt? Jodå. Då är ni språkmänniskor. Kom glad tillbaka: Jag sålde den! Till vilket sällskap? Karlfeldts, ”den vår de svage kalla höst”.
Jag stod där jag stod. Vi kommer som skickebud, sa ett par glada, väninnan hade fått förhinder. Nioåringen från Timrå som blev brevvän efter skolbesöket tills hon tappat adressen vid flytten för tretton år sen, upptäckte plötsligt: Där är hon! Och nu var det jag som var liten.
Sen kom en upprörd skånska. När jag öppnar munnen svarar folk på engelska! Första mässbesöket, första montern. Köpa bok? Naaj. Tills jag räckte fram den med löjtnanten från Ystad. Gösta?! Är det han?! Vi har simmat ihop!! Han var rolig! Hade en metallplatta i huvudet? Ja, sa jag. Den ska jag läsa på tåget hem, sken hon.
Man är som en svamp, sa fotografen i grannmontern. Hans projekt gick ut på att skapa en falsk identitet och kolla upp hur folk reagerade av att bli lurade. Proffsiga bilder, tänkte jag. Men är han fotograf?
Apropå identitet gick jag dit med boken. Det jag läste upp fick honom att hoppa till. ”Snart slog deras öde till. Eller jag. En häxa”.
Nog är det tråkigt att livet går så fort och att farten bara ökar, sa en bekant från förr. Men ögonblicken får det att vidgas och förlängas.