DET ÄR JU stor tur att Folkets Bio existerar. Även i Luleå.
I förra veckan noterade jag att de, dagen före jag upptäckte det, hade visat den färska och omtalade tyska helaftonsfilmen Det andra Heimat. Förtvivlad över denna kalamitet mejlade jag dem och undrade om de möjligen inte, i likhet med de flesta övriga filmer som de visar, kunde arrangera ännu en visning av regissören Edgar Rietz film?
Och svaret kom att – ja, det kunde de ! På 1 maj. Jag åkte dit (biograflokalen ligger på Kronans område) och trodde att jag kanske skulle vara ensam i lokalen.
Knappast. Det var redan folk där och det anlände även många flera. Så tydligen var det alltså inte enbart jag som hade missat den första visningen och då var det ju tur att jag hade hört mig för om en andra visning också.
Alltså: tre timmar och fyrtiofem minuter. Samt en cirka tio minuters paus. Det handlar om ett av filmhistoriens garanterat allra märkvärdigaste äventyr; tysken Edgar Rietz påbörjade sin serie 1984 och han har inte gjort något annat sedan dess. Det har blivit flera tv-serier, alla med Heimat i titeln (”det är omöjligt för mig att få finansiering till en film om inte Heimat finns med i titeln”, har den nu 82-årige Rietz sagt) och sammanlagt har det blivit över 50 timmar med film (de tre TV-serierna finns samtliga på dvd).
Svensk TV har visat dem; i en och en halv timmes långa avsnitt, men när det nu är dags för en regelrätt biograf-film, med ett helaftonsformat och gjord i svartvitt (!) är det ju tur att Folkets Bio ställer upp för distributionsbolaget Tri Art och visar den i Sverige. Jag har för övrigt mycket svårt att se den här filmen på exempelvis Filmstaden i Luleås ordinarie repertoar.
Jag såg den alltså den 1 maj. Och den var hänförande och storslagen samt exakt vilka andra berömmande adjektiv som helst. En hembygdskrönika, liksom de andra 30 tv-avsnitten utspelande sig i Hunsruck, i provinsen Schabbach längs Rhen. Men detta är en ”prequel” till Edgar Rietz övriga material. Nu är det tidigt 1840-tal och hos den hetlevrade smeden Simon med familj syns tecknen på att den pastorala idyllen håller på att krackelera. För gott.
Det unikt vackra svartvita fotot (med undantag för några blommor samt den tyska flaggan i färg) skildrar den utbredda skiten, det hopgyttrade och det hårda i böndernas och hantverkarnas tillvaro. Uttrycket ”långfilm” passar ju mycket väl in här. Skådespelarna är för oss helt okända och inte sällan rena amatörer. Men alla är de ändå lika drabbande och meningsfulla.
Den unge drömmaren Jacob Simon, smedens son, läser de böcker som fadern försöker kasta bort och längtar ut i världen. Dit kommer han inte, utan i stället någon annan i familjen. Men inte till Amerika. Utan till Brasilien. Där det inte är ett dugg bättre än hemma. Närmast tvärtom.
Hela filmen är ett enormt konstverk, som trollbinder tittaren från den första till den sista filmrutan. Det skulle inte förvåna om Rietz även lyckas knyta ihop den här filmen med den tidigare TV-serien, som startade 1919 och avrundas först 2000.
Och jag avundas verkligen stort alla er som ännu inte sett Edgar Rietz filmer och därmed inte heller har varit i tyska Shabbach. Ni har oändligt många oförglömliga upplevelser framför er och kvar att uppleva.
OCH PÅ SJÄLVASTE Valborgsmässoafton nåddes vi av meddelandet att den engelske skådespelaren Bob Hoskins hade avlidit i lunginflammation 71 år gammal. Han led av Parkinsons sjukdom sedan några år tillbaka och hade pensionerat sig från skådespelandet.
Men herregud vilken sällsynt utstrålning och kraft denne kompakte lille man var innehavare av!
Hoskins genombrott skedde 1978 i Dennis Potts epokbildande tv-serie Pennies From Heaven (finns på dvd men borde också TV-repriseras). Den var ett trumfkort men personligen minns jag honom nog ändå främst som den maniske London-gangstern med de små kulögonen, i 1980 års Den blodiga långfredagen och från 1986 års Mona Lisa, i regi av Neil Jordan, där han spelade chauffören till titelns lyxprostituerade och de bägge var underlydande till den underbart grymme gangsterboss som spelades av Michael Caine.
Men Bob Hoskins spelade också mot den tecknade kaninen Roger Rabbit i Vem satte dit Roger Rabbit? (1988) och hann även med att trovärdigt gestalta både sovjetledaren Nikita Chrustjev och Italiens fascist-duce Benito Mussolini, i sina över hundratalet filmroller.
Han var ett allt igenom oklanderligt proffs.
Och katten Malin kastar sig regelbundet upp på den klösmatta som hon har för att hålla sina klor korta, men anfaller precis lika gärna ändå någon oförberedd fåtölj, i samma syfte. Men det spelar ingen roll för: Äventyret fortsätter ju.