Det är alltså hos frisören sanningen sägs.
Det har jag blivit varse vid mina två senaste besök.
Vid första tillfället fick jag med mig ”tipset” att lägga luggen lite åt sidan i stället för att rufsa den uppåt. Kan tyckas oskyldigt, kan verka snällt.
Men mig lurar ni inte.
Det här handlar helt enkelt om en kam-over. Om än i lightvariant. Men ändå: en kam-over.
De första trevande stegen in på flintskallighetens väg.
Självklart ignorerade jag ”tipset”.
Frisörskan var väl knappt tjugo och säkert nyexaminerad. Vad vet hon?
Kanske var jag hennes första kund någonsin, kanske hade hon klippt dockor inne i en skolsal i ett år, och detta var hennes försök att släta över sitt eget misslyckande.
Så måste det vara.
Herregud, frisörer i alla tider har ju omedelbart börjat dra skämt om häcksaxar så fort jag klivit in i salongen.
Pust, pust, vilket tjockt hår du har.
Pust, pust, det här blir dyrt, hörru.
Men.
Vid nästa besök fick jag ”tipset” om att salongen minsann hade 30 procent på ett shampoo som skulle passa mig. Ett ”thickening”.
Som gör håret tjockare, alltså.
Förbannat.
Och denna gång kom tipset dessutom från en allierad, en snubbe i min ålder som utan tvekan behövde tjocka till det uppe på skallen.
Ja, skratta ni.
Men det här med flintnoja är allvarliga saker. Det pågår nämligen ett tyst krig uppe på våra hjässor.
En bekant till mig fick börja striden i allt för tidig ålder.
Fienden hade landstigit i den östra och västra viken och började omedelbart bege sig norrut i snabb takt för att sammanstråla.
Livet och håravfallet hade sedan ett alldeles eget parallellt race.
Tunnhårigheten jagade honom. Han jagade tunnhårigheten.
Det blev tidigt äktenskap. Barn, villa och kombi kom därefter i snabb takt. Han hann. Han vann.
– Nu är det försent för henne att ångra sig, flinade han nöjt när vi tråkade honom för de allt djupare vikarna.
Men fienden drog såklart det längsta, och sista, stråt i slutändan. Någon fredsförhandling var det inte tal om. Det blev en avhyvling och ut och lev livet bara.
Fast nu är det faktiskt inte lika bråttom längre.
Det finns numera en omgrupperingsmetod som hade gjort den gamle krigarkungen Karl XII till sig i trasorna.
Blixtsnabbt kan trupperna lite längre bak flytta fram till fronten där de behövs bättre. Förstärkning säger männen. Fusk säger kvinnorna.
Men nu ska jag inte överdriva.
Läget är ändå rätt bra, mina trupper vid fronten gör sitt bästa.
Särskilt en tapper krigare allra längst fram som omringats av fienden för länge sedan. Jag borde ju av anständighetskäl ta bort honom själv men jag har inte hjärta att göra det. Den stolte kämpen tronar på minnen från fönstora dar.
Är det här det värsta som drabbar mig så bring it on säger jag bara. I värsta fall åker rakhyveln fram.
Är det inte fantastiskt med hår förresten?
När arkeologerna grävt fram någon skrynklig urfader som mumifierats på något sätt så kan man ge sig fan på att det sitter en stadig kalufs högst upp på det skrynkliga människopaketet.
Det går knappt att avgöra om det varit en människa eller en get – om det inte vore för det oerhört välbevarade håret.
När vi lever så dör håret. Och när vi dör så lever det vidare.
Vilken ironi.
Eller så är det bara en oerhört vackert utförd kam-over.