Jag saknar Gudrun Schyman! Det är en saknad jag aldrig trodde mig kunna förutse. Jag har aldrig sympatiserat med partier som har en alltför enkel syn på samhällets problem och på politiska lösningar. Enkla lösningar på svåra problem brukar vara både störande och högljudda. Feministiskt Initiativ har alla ingredienser för att just vara ett sådant parti. Ändå saknar jag Gudrun i debatten.
Skillnaden mellan tv-tid nu och i samband med Europavalet måste väl räknas som sensationellt stor. Från omskriven till nästintill bortglömd på mindre än ett par månader. Senaste sammanvägningsprognosen från Novum visar på en väljarandel på 2,9 procent. Ändå tror jag att det är nu som Gudrun behövs som bäst.
Just nu är nämligen den enda överskuggande frågan i hela valrörelsen bara en fråga om hur regeringsbildningen ska se ut. Det böljar mellan det ena utspelet efter det andra kring vad för mandatfördelning som krävs för för att Alliansen ska kunna utropa sig till vinnare eller erkänna sig förlorade.
I en politisk verklighet där alla traditionellt etablerade partier hela tiden försöker vara sakpolitiska, med regeringsmöjligheten i första rummet dör spänningen för de egentliga skillnaderna. Med den övergripande frågan om regeringsalternativen och framtiden för den cementerade blockpolitiken behövs debatt om något som delar, splittrar och som kittlar.
I stället är det regeringspussel som bryr medier, analytiker och politiker. Alliansen firar tioårsjubileum sedan det historiska mötet 2004 i Högfors hos dåvarande centerledaren Maud Olofsson. Där skapades uppdelningen som ledde fram till en borgerlig majoritetsregering 2006 och den nuvarande minoritetsregeringen som sitter sedan förra valet.
Inget som delar, splittrar eller kittlar.
På den andra sidan finns frågan om hur ett regeringsalternativ skulle se ut. Är det en regering med (S) och (MP), eller (S), (MP) och (V)? Är det bara (S) i minoritet?
Inte heller någonting som delar, splittrar eller kittlar.
Det är bara Sverigedemokraterna som är utanför, men med makt långt större än sina mandat i riksdagen. Vore Rosenbad en dansbana så funderar alla på vem som bjuder upp vem. Musiken har tystnat och vi väljare är lätt kissnödiga. Det enda musikaliska är Jimmy Åkesson som blåser i en vuvuzuela utanför. Nerven saknas i den politiska debatten.
I Europavalet fanns den nerven tydligt. Med en stark debatt om jämställdhetsfrågorna och ett val där väljarna tycker sig kunna ta ut svängarna. fanns plats för Feministiskt Initiativ. De andra partierna behövde förhålla sig till FI. Debatten gav resultatet och resultatet gav debatten större sprängkraft.
De som helst vill avskaffa ordningen är förstås Socialdemokraterna, som helst vill förhålla sig så nära den verklighet som rådde före Alliansens bildande 2004.
I det här miljön mellan Allians och rödgrönt trivs Sverigedemokratiska partistrateger som bäst. Då kan nerven i debatten handla om annat, som i Europavalet kom att bli jämställdhet och feminism. Nu handlar nerven tyvärr om att skylla Sveriges problem på flyktingar med asylskäl. En syn på att vi skapar välstånd genom att välja bort människor.
Sverigedemokraterna som kan bli Sveriges tredje största parti är de som firar triumfer när det parlamentariska läget låser sig.De kan komma att avgöra vem som ska styra Rosenbad.
Det är särskilt det jag funderar på när jag söker efter Feministiskt Initiativ i valrörelsen. Jag retar mig mycket hellre på Gudruns åsikter än Jimmys. Hennes enfrågeparti har i alla fall goda föresatser.