Ordet demokrati, folkstyre, har fått en ny smak på svenskens, och kanske inte minst norrbottningens tunga de senaste dagarna. Först fälldes landstingsledningen, sen fälldes regeringen. Rävspel, gambling, lobbyverksamhet, har följts av skrämsel och propaganda. Det sägs att i krig och kärlek är alla medel tillåtna – men är det verkligen det i politikens värld?
Ansvar, så hette det. Men det handlar också om pedagogik. Hur i fridens namn ska vi på fullaste allvar kunna få unga människor att inse värdet med att engagera sig i politik och i det demokratiska samhället efter senaste veckans händelser? Hur ska vi överhuvudtaget få förstagångsväljarna att masa sig tillbaka till vallokalerna igen, redan om dryga tre månader?
Det är svårt att ta tempen, sticka upp fingret i luften för att känna vindarna, men antingen är folk så uppriktigt upprörda att man känner kamplust eller så blir vi bara trötta. Ledsna. Förvirrade.
Det kanske är just förvirringen som skrämmer mig mest. De ideologiska otrohetsaffärerna, det-är-möjligt-att-ligga-med-alla-budskapet, swingersmentaliteten, den är inte bra, i alla fall inte i politiken. Röd krönikör rullar rött landstingsråd i tjära och fjädrar, blå partiledare eldar bruna känslor efter kolsvarta uttalanden om landsbygden. Till sist ser allt ut som när jag lånade pappas målarpenslar och inte kunde bestämma mig för vad jag skulle måla. Allt blev ett enda kluddade med en omöjlig färgsmet och jag blandade tekniker, olja och akvarell huller om buller på alldeles för dyra och vita dukar.
På tal om dyrt – dyrt kommer det bli. Inte bara med tanke på det demokratiska bakslaget, utan för partierna, samhället, Sverige. Och hur ska alla bara orka, en gång till? Kommer landets hela politikerelit ligga med dropp, uppradade sida vid sida vid Jimmie Åkessons sjuksäng? Vi skattebetalare får hursomhelst betala, men kanske rätt åt oss, vi som röstat så rörigt.
Det är dock inte bara politikerna som lär barn och unga att det lönar sig bäst att vara rävig och listig. Överallt så poppar det upp massor av exempel på att det är rackarspel och gambling som premieras. Hårt arbete, lojalitet och ansvarsfullhet det har inte mycket värde i samhället och i världen idag.
Martin Jacobson är 27 år och regerande svensk världsmästare i poker. Han drog hem 74 miljoner kronor då världsmästartiteln kammades hem i november i år i Las Vegas, USA.
74 miljoner kronor är lika mycket som 225 industriarbetare tjänar på ett år. 225 personers hårda slit under ett års arbete, jämfört med en killes pokerspel.
Vem behöver bry sig om utbildning, offentlig sektor, jämställdhet, samhällsansvar, när man kan spela poker som Martin, recensera tv- och dataspel som Pewdiepie, eller fälla en regering som Mattias Karlsson och company?
Men det är svårt med matematik och logik när 13 blir mer än 87. När en tiondel kan fälla en majoritet. Det är extra svårt att förstå sig på politiken då det är en kriminolog och deckarförfattare som Leif GW Persson, och inte en statsvetare eller politisk krönikör som redan i augusti i år förutspår valresultatet. Han skriver i Expressen den 10 augusti: ”Nu utbryter nämligen 'ett liv och ett kiv' som tidigare aldrig har skådats i vår moderna politiska historia och när så unge Åkesson till sist träder fram och erbjuder sig att 'i detta skarpa läge för vårt älskade fosterland själv ta ansvaret för att bilda regering" så kan alla de andra till sist enas om att utlysa ett nyval redan efter nyår'”.
Jajjemän Leif, typ så bidde det.