– Varför kör du så fort, vi kommer för tidigt!
– Det gör väl inget.
– Kommer vi för tidigt sätter du dig som vanligt i gungstolen med en bok och då sätter han sig också och då får hon ingen hjälp, för där sitter ni.
– Jag kan hjälpa till, lovar mannen.
– Sakta ner om vi ska hinna se nåt vårtecken, hinner jag säga, när ett svartklätt kommer rusande på bakhjulet längs den smala, tjälskadade vägen.
– Tur att han inte kom bakifrån, såna som han är det risk att man aldrig hunnit se.
– Hålla sig på rätt sida med rätt hastighet brukar funka, tipsar jag.
– Ser du rådjuren på ängen? undrar mannen min strax därpå i hundra knyck.
– Jo. Vad små de är! Stanna, backa! Jag vill ta kort!
Då vänder de sina vita rumpor till och flyr. Den sista stannar vid skogbrynet, tittar åt vårt håll: Kör nu så vi får äta!
– De har anledning att vara försiktiga, minns mannen, hemma hade vi en jaktvårdspolis som sköt rådjur.
För att inte komma för tidigt ilar vi förbi den lutande silon, riktmärket mot vännernas sommarhus. Längre fram ännu en grånande silo, KR-jordbruk, jag minns pratet i hembyn.
– Stanna, backa! Två svanar där i älvkröken!
De simmar långt bort i bilden. Jag stör dem i varje fall inte.
Tillbaka till det lutande riktmärket är vi snart framme.
När vi kliver ur bilen möter storspovekörens vemod och klagan som stegras mot ett drillande jubel, det är bråttom, ja bråttom att hitta nån. Livat är det i luften och på åkrarna och den otämjda älven brusar och glittrar där nere, i år som i alla år.
Så nu är man här igen. I det magiska. Vintern över. Sommarhuset lite kyligt.
– Det var fem grader när vi kom, berättar värdinnan.
– Jag sa att om vi kommer för tidigt hjälper Anita till, säger mannen och sätter sig i gungstolen med en bok.
Husets karl slår sig ner på en stol bredvid.
Det knackar på dörren.
– Vi kommer visst för sent, vet inte varför, kanske körde vi för sakta. Nä, inga storspovar. Men tranor och tofsvipor såg vi idag. Och därute, är det snösparvar?
Vi är alla gamla vänner. Han går och sätter sig i karlhörnan. Ta kort på dem, ber hon.
Medan vårljuset strömmar in från tre håll i det stora köket, rör vi kvinnor oss mellan spis och matbord. Det är nyttigt att röra sig innan maten.
Värdinnan rycker till, OJ, en snabb skugga utanför fönstret, kanske en falk. Det händer mycket därute som vi inte vet något om. Och här sitter vi och äter och pratar och äter.
– Det var jag som la upp laxen, säger värden.
www.anitanilsson.se