Vädergudarna fick ett oväntat vansinnesutbrott när vi körde in i Valencia. Plötsligt vräkte regnet ned, vindrutetorkarna höll inte undan vattenkaskaderna och den täta trafiken gick från presto till lento i ett ögonblick medan blixtarna korsade den svarta himlen.
Vi hittar nog dit vi ska ändå försäkrade jag mina medresenärer. Den lägenhet vi hyrt på nätet låg ju i Carmen, Valencias motsvarighet till Gamla stan, och där har jag nött gatorna ett antal gånger. Hyrbilen saknade dock både karta och GPS och gatuskyltningen var anpassad till dem som hittade utan skyltar.
När jag inledde med att ta fel avfart och hamna i hamnen så insåg jag att det kunde blir lite knivigt. När jag en timme senare passerade samma futuristiska skrytbygge för tredje gången insåg jag att "lite knivigt" inte riktigt var en sann och korrekt beskrivning av läget.
De enkelriktade gatornas gud var inte heller oss nådig och efter ytterligare en timme började jag undra vem som först skulle duka under av vätskebrist - vi eller bilen. Till slut kom vi rätt tack vare gammal hederlig "fråga-efter-vägen"-taktik. Och den stackare som väntade där med våra nycklar kunde äntligen få bege sig till den fest han nu bara var två timmar försenad till.
Så började min semester men det var glömt en timme senare när mat och vin stod på bordet på en kvarterskrog intill lägenheten. Att jag dagen efter återigen körde vilse när hyrbilen skulle återlämnas blev bara en fotnot i historien. Det är förunderligt hur snabbt missöden glöms när solen skiner.
När vi åkte hem till Norrbotten tog vi solen med oss och jag fick göra allt det jag längtar efter under januarikylan, allt det som ibland fryser inne även sommartid.
Jag fick simma mot strömmen, glida ut i havet från klippan, sitta med en ljummen öl i den varma natten och se horisonten färgas rödlila.
Vi slapp jaga lägen i lä men fick i gengäld leta skugga med fläkt. Och jag tog fel på myggmedel och deodorant - den kvällen hade jag landets myggfriaste armhålor.
Men värme gör konstiga saker med människor. Vi tappar hågen för arbete och våra sinnen blir lätt förslöade. Min kära mötte en främmande man på flytbryggan. Men det fanns trots allt något i dragen hon kände igen – kunde det vara någon ur sonhustruns bekantskapskrets?
Hon presenterade sig och frågade artigt om de inte mötts på sonens bröllop. Hon fick en underlig blick i retur men inget svar. När insikten om mannens rätta identitet slog till fick hon en chock och fick sätta sig ned och djupandas.
Men hon hade ändå inte tagit helt fel för det var någon ur sonhustruns bekantskapskrets – det var sonen. Han hade klippt sig.