Veckorna bara rullar iväg och jag vet inte hur man ska få stopp på dem, sa kompisen när jag ringde för att boka tid till fikaträffen.
Vad fort det gick, sa Pat om det där vi håller på med allihop. Jag har varit gift i fyrtiosju år, fortsatte hon. Skulle jag bli ensam, skulle jag skaffa en yngre. Vi möttes på en strand på Cypern, hon solbrun och blond. Första veckan var alla de mina med. Med jämna mellanrum bromsar vi in tiden, har det gott ihop och placerar liksom in ett minnesmärke för framtiden.
När de åkt hem till sin vardag kör vi runt på ön i en röd Ford Fiesta, just nu är vi i Pafos. Vi har en lägenhet här, säger Pat, maken åkte hem efter en vecka, han jobbar fortfarande heltid och sitter på tåget till och från London fyra timmar till. När barnen var små jobbade han jämt. Nu tycker jag om att vara ensam, fortsätter hon. Du har ingen mage, har du opererat dig? Nähä. Min går inte att få bort. Jag tycker om vin. Men brösten vill jag ha kvar.
Apropå det här med livet, berättar Pat om sin mamma som fyllt nittionio, aldrig opererats men fött åtta barn. Två med förste maken.
När han dog gifte hon om sig med pappa, fortsätter hon, och fick fyra barn till. Då pappa dog gifte hon sig med en kille som var tjugonio år yngre och fick två till. Även han är borta nu men vi lever allihop. Hennes äldsta barn är 81, den yngste 48, berättar Pat innan hon går upp till lägenheten för att vila sig innan kvällslivet rullar igång. Vad fort det gick, sa hon. Undrar om hennes nittionioåriga mor tycker detsamma?
Hemma rullar jag iväg över Bergnäsbron för första gången i år. Mannen lyfte ut cyklarna från garaget och pumpade däcken innan vi åkte iväg. Jag tvättade alla fönster för att ha fri sikt när jag kom hem.
Luften pyste ut ur bakdäcket redan i stan. På väg in såg vi flaskhalsar och glasskärvor, kasta flaskor från bilfönster, hur kan dom? sa ett par som såg vad som hänt. Det kallas väl att festa, sa jag.
Drog min storhjulade vidare till mannens jobb och hämtade bilen. När jag hämtade honom stod han och skrev upp däckdimensionen. Det går undan. Redan samma kväll kom han in från garaget och sa: Det var en glasbit.
Dagen därpå går det vita gäss under Bergnäsbron. Hagelskurarna känns som en ansiktsbehandling, gissar jag. Trots att jag håller styret i ett bestämt grepp vill cykeln ideligen driva åt sidan, markkontakten tveksam. Snart lyfter vi, den gamle härken och jag. Hjälm har jag, men bara på huvudet.