– Jag tycker inte om att du röker, så släck gärna cigaretten. Men en konjak kan du få bjuda mig på !
Då var det 1982 och orden föll på Grand Hotell i Stockholm, där det hade arrangerats en bättre middag för de mera exklusiva gästerna på The Second International Crime Writer´s Association Awards; sådana som ena halvan av Ellery Queen, Frederick Dannay; Julian Symons, Anthony Price, Christianna Brand, Desmond Bagley och horder av andra spänningsskrivande celebriteter.
Själv var jag närvarande (på deckarkongressen men ej nödvändigtvis på middagen) för att jag ansågs veta (redan på den tiden !) en hel del om deckare och thrillers och de inledningsvis citerade orden föll ur munnen på vår svenska Grande Dame inom genren, Maria Lang, som jag nyss hade introducerats för av hennes förläggare och chef på förlaget Norstedts, Lasse Bergström.
Maria Lang (1914–1991), eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, hade sedan 1949 då hon debuterade med Mördaren ljuger inte ensam, dragit in försvarligt med stålar till både Norstedts och sig själv.
Och givetvis tilläts hon en och annan excentricitet. Då för tiden var det accepterat att röka var som helst och när som helst. Utom just i närheten av Maria Lang.
Så jag släckte den cigarett jag höll i handen (jag fimpade för gott några år framåt i tiden) och levererade i stället en konjak till tanten, som hon ivrigt läppjade på.
Sedan samtalade vi en stund, om hennes många böcker, och anledningen till att jag nu nämner detta är att det är 100 år sedan Maria Lang föddes, det har gjorts en serie filmer (med Tova Novotny och Ola Rapace) efter hennes böcker och det har gjorts både en radiodokumentär (som sändes under påsken) samt en nyutkommen biografi (Maria Lang – vår första deckardrottning av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, Ordalaget), som jag dock ännu inte har läst.
Hon kom, mycket troget, med en ny mysrysar-deckare varje höst. Ändå till hon dog. Hon hade sin pålitligt stora läsekrets. Och numera är hon nära nog helt bortglömd.
Några få ord också om TV 3:s program Trolljägarna med Robert Aschberg. Min gamle polare ägnar sig här åt att oförsonligt konfrontera de fega kadaver som ägnar sig åt att komma med otroligt infama invektiv på nätet. Samtliga av dem hävdar att deras datorer har blivit illegalt kapade och att de är helt oskyldiga. Vilket ju är totalt bullshit.
Robban förtjänar något lämpligt pris för sitt orädda jobb. Det håller de flesta utom någon omkullblåst piratpartist säkert med om.
Andra som förtjänar en Guldbagge eller annat anslående pris är folket bakom dvd-bolaget Studio S Entertainment, som träget ser till så att vi får oväntade och obskyra filmer att gotta oss åt.
Nu senast har de plockat fram en av svensk filmhistorias verkliga skamfläckar och låter oss själva bedöma den, som är den uttalat antisemitiska Pettersson & Bendel (från 1933), som vare sig har visats på TV eller funnits på någon form av video tidigare.
Detta är berättelsen om hur de bägge skojarna Pettersson & Bendel startar en lurendrejeri-firma och om hur särskilt Bendel¸ identifierad och framställd som en karikatyrmässig jude (spelad av den själv judiske Semmy Friedmann), (o)regelmässigt försöker svindla alla han kan.
Med charmören Adolf Jahr som Pettersson blev detta på sin tid en succé, både publikt och hos recensenterna (det var bara kommunistiska Ny dag som genomskådade filmen och kallade den för vad den var). Exporterad till Tyskland blev den en stor succé där och en av propagandaminister Goebbels favoritfilmer.
Nu visar Studio S den + den 12 år senare gjorda Pettersson & Bendels nya affärer, där Thor Modéen har ersatt Adolf Jahr och även Bendel spelas av en annan aktör. Den är enbart usel. Fylliga intervjuer + ambitiösa biogafier ingår.
Kattälsklingen Malin är just nu snällare än någonsin.Mjau. + att Äventyret obehindrat fortsätter.