Ett nytt riksmöte har inletts. Efter intensiva förhandlingar presenterar regeringen 2016 års budget den 21 september. Det mesta är redan känt.
Det leder mina tankar till många svåra förhandlingar, men också annorlunda möten under mitt politiska liv. Händelser som har bevarats i minnenas arkiv. Jag tänker ibland på ett av dessa möten.
Det var några månader efter valet 1994. Vi var i finansminister Göran Perssons rum på finansdepartementet. Jag hade med mig två kollegor från centerpartiets riksdagsgrupp. Utöver finansministern var några av hans medarbetare med.
Göran Persson satt vid skrivbordet i ljuset från en skrivbordslampa. Jag och mina kollegor satt i soffgruppen i hörnet innanför dörrarna.
På väggen bakom finansministern hängde en tavla som tilltalade mig. Motivet var två hästar som drog ett tungt timmerlass i snöstorm. Kusken satt inte på lasset utan gick bredvid. Han ville göra det lättare för parhästarna. Tavlan var målad av Nils Kreuger och hade titeln Arbetshästar i snöstorm. Den var som en symbol för att dra Sverige ur de ekonomiska problemen.
Efter någon timme lämnade några rummet. Även mina kollegor gick. Persson markerade att jag skulle sitta kvar. Till slut var det bara han och jag i rummet. Han släckte lampan. Han satte sig i en fåtölj i hörnet på andra sidan. Vi talade om problemen i svensk ekonomi, aktuella händelser och omvärldens krav på politiker.
Om dagens flyktingström varit aktuell hade vi säkert talat om dessa människors liv och utmaningar. Samtalstonen var lågmäld, helt olik våra fräna debatter i riksdagen.
Efter en stund släckte Persson golvlampan. Är det dags att gå nu, tänkte jag.
Det var som om han läst mina tankar. Vi sitter en stund till, sade han. Där i mörkret satt nu två politiker och förde ett lågmält samtal om livet, vår bakgrund, ungdomsdrömmar och mycket annat.
Persson undrade om mina föräldrar levde. Jag berättade om min dröm att bli bonde. Det blev bara en dröm. Då kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro, att mannen i mörkret framför mig, själv skulle bli bonde tillsammans med sin hustru Anitra, bruka åker och skog och ha ladugård och föda upp köttdjur.
Efter en stund i mörkret tände Göran Persson lampan och sade att han läst en vacker vers i en dödsannons. Han bläddrade bland tidningar och fann versen, läste den, lade ifrån sig tidningen och släckte lampan. Sedan sade han, att han undrade hur den människan haft det, som fått en sådan vers i sin dödsannons.
Jag tänkte, vad vill finansministern ha sagt med detta? Vårt samtal fortsatte. Det blev korta inlägg, med långa tysta pauser.
När klockan passerat midnatt, sade Göran Persson att det nog var dags att gå hem.
Det som börjat som en politisk förhandling hade övergått till ett förtroligt samtal. Gemensamt för oss var viljan att få ordning och reda i de offentliga finanserna, få bort budgetunderskottet, pressa ner inflationen, få ner räntorna som var en tung börda för skuldtyngda familjer, villaägare, lantbrukare och andra företagare.
Detta annorlunda möte skulle följas av många fler och ett förtroendefullt samarbete, för att få Sverige på grön kvist.
Persson blev statsminister. Vår vänskap fördjupades. Jag har besökt hans gård, sett djurbesättningen och många gånger talat om landsbygdens villkor. Vi håller regelbunden kontakt.
Persson tog tavlan till regeringens sammanträdesrum i Rosenbad. Undrar om den hänger kvar där? Förekommer det nu också förtroliga samtal över blockgränserna?
P-O Eriksson
Före detta landshövding