– Du låter bättre, säger vännen.
– Helt frisk sen igår! Efter tolv dygn. Febern borta, till och med hostan. Som trolleri! Igår gick jag loss på köket i timmar. Tack och lov för penicillinet.
– Hög feber, ont i kroppen och en obetvingad lust av städa, lika med svensk influensa, säger vännen.
För mig var det lungorna. Mannens långvariga hosta en lightvariant med låg feber samt en obetvingad lust att scanna alla sina gamla foton. För att underlätta för dig, sa han till dottern.
– Och sen slänger du originalen? undrar jag.
– Nä, inte direkt.
– Får jag titta en gång till på dina första kärlekar?
– Nä, dom har jag slängt.
I sjuklandet stod tiden still. Utanför fönstret var varje dag vårvintersvacker. En hög och skranglig palm blev så till sig att den fick ryggskott när den vred sig mot ljuset.
– Ser ut som Kronblom, sa mannen, den slänger vi.
– Nää, jag tror han tar sig.
Allt inplanerat fick strykas, onödigt löftesrikt för att inte bli av, men mänskan spår, Gud rår. Ett framträdande på hemmaplan föll bort. En danskväll. Gratis teaterbiljetter samt en resa till en litteraturfestival där jag skulle lyssna på Jeanette Winterson och annat på gång. Och mingla tänkte jag, träffa folk man inte mött på år och dag, gå på årsmöte, stå i förlagsmontern och prata med läsare där i Umeå och signera boken, min eventuellt sista, sova på hotell med mannen, leva livet, njuta, ta för sig av frukostbuffén och komma hem fylld av inspiration.
Ta en långpromenad efter kaffet? Nånstans måste vi börja, hur mycket ork har man att ta igen? Tar med fika ut till solhörnan för första gången i år och lutar oss tillbaka i stolarna, blundar. Men bord, nä, inte än, en gammal pinnstol får duga.
Solen varm mot kinderna. Nånstans droppar det och drippar och piper.
Skönt sitta och blunda, bara vara här ute under himlen. Nå, säger mannen, ska vi gå eller ska vi skita i det? Vad sa du?! Klart vi ska gå, snart. Men först blunda en liten stund till, njuta.
Igår stod två skator i sjön under cembratallarna och kom överens om att nu slänger vi vinterpälsen, doppade ner sina huvuden helt och hållet och ruskade på sig. Satt sen på var sin gren och lufttorkade. I parken i Helsingborg samlas koltrastar i stora hopar och tar sig an såna där vita bär som smäller när man nyper på dem, berättade väninnan.
Knappt har vi börjat på vår långsväng förrän bilar säger tut-tut, jaså du är frisk nu. Men lunginflammation är lurigt. Och du hostar än, säger kompisen ett par dar senare, sedan jag och min energi rusat genom stan i rådimma.