Efter en middag som får smaklökar att fröjdas sitter vi i vännernas vardagsrum, njuter av att vara tillsammans och låta tankar komma och gå. Ute är det tio minus, härinne fryser ingen. Snart är det advent. Det hinner vi inte prata om.
– Jag tog nattåget från Stockholm häromveckan, den kvällen var 170 flyktingar med, berättar en av oss, det var speciellt.
Den meningen får oss andra att tystna.
– Jag och min reskamrat fick leta länge för att hitta en toalett möjlig att gå in på, berättar hon, och jag sa det till en SJ-personal. Jaha, då stänger vi dem, sa han.
Men man kan ju inte stänga toaletter på ett nattåg, vart ska man då gå, ni får ta in städare vid nästa stopp! Nä, sa han, det går inte, det har vi inga.
Hemma ringde jag SJ på en gång och begärde att få tala med den ansvarige fortsätter vår vän. Vill du ha kompensation? undrade hon som kanske var i stället för. Det är inte därför jag ringer, sa jag. Beloppet för den nattliga resan sattes ändå in på mitt konto och det tackar jag för, visserligen.
Men alla har rätt till en värdig resa, även flyktingar! Förutom de sanitära olägenheterna var det inga problem. Lugnt och tyst ombord på tåget om natten, berättar hon.
Hemma dunkar mina tankar vidare som på räls. SJ:s nattåg upp till våra nordliga trakter har varit fyllda i veckor, bolaget borde ha gått med vinst!
Har något av vinsten använts för information? Har personal kallats in för att berätta hur moderniteterna funkar? Har SJ andra kvällar tagit ansvar för sin bristande information och kallat in extra städpersonal? I veckor, ja månader har de varit på flykt. Och nu sitter de på tåget.
Att spola-här-knappen är en platt ruta som sitter på väggen, obegripligt om ingen visar eller placerar dit översättningar intill den svenska.
Däremot kan alla som lyfter på locket se att här finns det vatten.
Att torka av golvet om det skvätter med ett och annat? Torka av med vad då?
Använda handfatet då? På moderna tåg kan mänskor födda i en annan verklighet, i hetta, kanske öknar undra: Hur gör man? Har vattnet tagit slut?
Att föra handen fram och tillbaka under en kran och på detta mystiska sätt åstadkomma en källa? Vem kunde gissa det? Inte jag, om ingen visat.
Jag växte upp med utedass. När vår brunn sinade och bäckens vatten inte var drickbart, hände det att jag fick gå och hämta vatten i grannens.
Hemma fanns en broschyr.
Om natten drömde jag mardrömmar om kriget som kom, ibland var det alldeles nära, i grannbyn.
www.anitanilsson.se