Det var inte ofta som det blev bråkigt på skolgården. Därför är det lätt att minnas smaken av sand i munnen just den gången när en klasskompis brottar ned mig. Det bryts nästan direkt av en röst som ropade till: ”VAD håller ni på med? Sluta GENAST!”
Direkt jag hör henne vet jag att det är min lärare. Rösten är skarp och jag känner lättnad.
Lite hes, men så full av värme och nyfikenhet. Hon som såg till att man tog sig vidare mellan lågstadiet och högstadiet. Jag träffar Louise lite nu som då och varje gång påminns jag om den otroliga roll som hon och andra duktiga lärare kan spela våra liv.
Jag tror att de flesta har minnet av den där speciella läraren. Hon (för det är nästan bara kvinnor i skolans lägre årskurser) som man ansträngde sig för i skolarbetet. Den där läraren som man redan timmen före skolavslutningen visste att man skulle sakna.
Däremot verkar de inte finnas med i skoldebatten som böljar fram mellan tradition, nytänkande, vänster eller höger. De finns sällan med som mål för förändringar i skolpolitiken eller ens medel för visionernas förverkliganden. Naturligtvis har alla politiska inriktningar med sig lärare i argumentationen, men till och med för mig som länge fördjupat mig i skolpolitikens värld är det svårt att se min egen mellanstadielärare förkroppsligad i debatten om hur vi gör skolan bättre.
Sedan många år tillbaka handlar skoldebatten mest om vassa argument som aldrig riktigt möter varandra. En av sidorna talar om Kunskapsskolan som kontrast mot Flumskolan. Den andra sidan talar gärna om modern pedagogik som kontrast till Katederundervisning. Målen kan variera lite, men alltsom oftast handlar det om fler betyg och oftare från den ena sidan och om mindre undervisningsgrupper och annorlunda pedagogik från den andra sidan.
Det förenar sig kanske bara i att bägge parollerna tycks sakna entydigt stöd från resultaten i verkligheten. Betygen som sporre för elevernas prestation har inget entydigt stöd i forskningen, menar exempelvis betygsforskaren och docenten i pedagogik Christina Cliffordson. Inte heller detta med generella insatser i att minska undervisningsgruppernas storlek verkar finna stöd från vetenskapliga resultat. Eric Hanushek, professor vid Stanford, har forskat kring detta under lång tid och finner att generella satsningar på mindre grupper i skolan inte har någon mätbar effekt alls på skolans resultat. Under fyrtio års tid minskade andelen elever per lärare i USA från 27:1 ned till 17:1, utan att resultaten från eleverna blev bättre.
Det är klart att orimligt stora undervisningsgrupper skapar oro i klassrummen och att betyg ska ges, eftersom så många av oss föräldrar och elever tycker att det är riktigt. Som verktyg för skolförbättring är de dock trubbiga och skapar inte de effekter som de borde göra. De stora skillnaderna i resultat mellan olika skolor borde leda oss till slutsatsen att skolan skapas på plats. Därför behöver åtgärder som görs stärka skolarbetet just på plats. Bra lärare måste få bra arbetsvillkor och bra lön.
Jag minns inte hur många elever vi var i min klass på mellanstadiet. Däremot vet jag vad Louise betydde för mig och mina klasskamrater. Hur vi ska få kommande generationers Louise Larsson att välja läraryrket är en fråga som vi borde ägna skolpolitisk energi åt. Fler elever borde få chansen att höra den den skarpa, men vänliga rösten på skolgården och i klassrummet. Har partiernas valmaskiner plats för henne inför valet?