Vi skidar ut på den breda Luleälven för första och kanske sista gången i år. Nästan som att vara i fjällen, fast platt.
Oftare far vi på tvären i backarna. Jag fick nya i år, carving. Måste lära mig glömma vad kurserna lärde ut. Nu är det materialet som styr. När mannen skaffade sina blev han ett snömoln.
För längdskidorna kom lyftet på 70-talet, från träskidor och blodsmak i munnen till lätta av plast. Man flög.
Kompisen i söder pratade om sippor igår och här glider vi frasande över älvens bländande nysnövidder, stannar till vid en pimpelfiskare. Hur går det? Inget napp, svarar han, svårt att veta vilket djup de befinner sig i. Försök med majs, säger jag. Fick tipset på dans, dans är en mångfacetterad upplevelse.
Majs? Själv kör jag med musslor och räkor, säger han och någon därnere hajar till, det rycker i fiskelinan. En liten abbis, noterar fiskaren och drar upp en stor ur hålet.
Vad roligt, säger jag, skidar vidare i solen. Brukar du laga romlåda, hör jag mannen tipsa, det är gott, receptet finns i Vår kokbok, gamla upplagan. Och strax är han ikapp.
Vi närmar oss Stensborg, tänk att ett sågverk fick plats på denna ö. Ett par sitter intill strandkanten och eldar spink, en lämning från förr. Här kan vi stanna hela veckan, säger den ene, gott om ved och torr är den!
Du vallade bra, säger jag och bromsar in. Se upp så du inte blir kletig när du tar av dem, påminner mannen. Kletet luktar gott, jag gnider av det på en al-gren.
Men vart tar han vägen? Travar uppåt med ryggsäcken, vecklar ut sittunderlaget i mossan i stället för på snön, plockar fram lunch och kaffe och pekar på en planta: Den tallen blir aldrig tall, älgen har gnagt av kvistarna.
Intill mig en hög med spillning, som tyskarna enligt mannen skulle betala dyrt för. Lutar mig bakåt, tar en bild underifrån mot träd och himmel och övar sen på skalan do-re-mi-fa-so-la-ti-do, sångrösten var borta, men tar sig.
Fåglar syns inte till förrän vi efter tips från trevliga bekanta skidat mot rännan med öppet vatten borta vid stora hamnen. Där går det till och med vågor, sa de. Det är strömt, säger mannen. I det mörka blå driver ett isflak, ovanför spanar måsar efter fisk. Hem över det vita är det oväntat långt.
I morse var det äventyr igen. Är det där en koltrast? Ja! sa jag, smög mig upp från läsfåtöljen för att fixa bildbevis.
Han har suttit där länge men nu flög han, sa mannen. Ögonblicken flyger så fort förbi. Han ville väl bara visa sig. Som ifjol. Nu har hon sett mig, hej då.
www.anitanilsson.se