SOM EN MYCKET erfaren och rutinerad gammal lunchätare så blir det ju så att man utvecklar sina personliga favoriter. Inte dock nödvändigtvis bland lunchmenyer generellt, utan hellre då bland specifika lunchställen. Lokala sådana, företrädesvis.
Exempelvis har jag själv är en stor och evig favvo. Det är helt enkelt så att det här handlar om ett matställe i total befrielse av någon som helst lägsta nivå. Jag törs till och med gå så långt att jag påstår att allt på plejset alltid är välsmakande, delikat och bra. Jag har till och med utfört några små informella undersökningar och frågat återkommande lunchgäster om de någonsin har blivit besvikna och i så fall på vad?
Svaret har unisont bivit att de aldrig någonsin har blivit besvikna. Allt har varit mycket gott.
I alla fall: i förrförra veckan hamnade jag lite oplanerat återigen där. Och det var ju stor tur, för som tredje maträtt på den handskrivna menyn stod det; liksom lite lagom informellt så där: lever Anglais.
Detta har inte jag ätit på åratal och jag vet att jag tycker att det är väldigt gott, så när det blev min tur i kön laddade jag från rullstolens djup och meddelade att jag förvisso ville ha: lever, en stor portion, med gräddsås.
Och detta var också vad jag fick. Inklusive lingonsylt, potatis och bacon (därav namnet Anglais). En tallrik välpackad av allt detta – och herregud vad jag åt! Intill minsta lingonsmula rengjorde jag nogsamt tallriken och jo – jag hade kunnat trycka i mig ännu lite till också. Men jag var tvungen att passa min beställda färdtjänsttaxi, så jag höll mig.
MEN HELT KLART är att jag inte behövde någon mera mat den dagen, förutom några modesta mackor framför TV:n på kvällen, och om någon i läsekretsen drabbas av otäcka matminnen från skolårens trådiga och sega leverstuvningar, så finns det inga paralleller alls mellan denna deliciösa lever Anglais och dessa ”maträtter” som har skrämt i väg åtskilliga generationer från allt som har med maträtten lever att göra.
Förnedrande begrepp som ”trådig” eller ”seg” kunde inte alls kopplas till denna lever Anglais. Man behövde knappt luta kniven mot bitarna så föll den igenom. Så mör var den. Men då har stället en alltigenom kunnig kock med vidhängande kompetent kökspersonal. Skyhögt höjda bestick för dem och hoppas att det inte dröjer allt för länge innan lever Anglais gör efterlängtad comeback på menyn. För att nu inte nämna mera än namnet på favoriträtten egengjorda köttbullar med mjölkstuvade makaroner. Senast de serverades rullades det 2.500 köttbullar…
Och om den hemlagade skomakarlådan säger vi ingenting alls…
En annan dag i förrförra veckan förekom jag med sällskap på en annan restaurang i centrala Luleå, och där fanns det på menyn kokt torsk med äggsås och potatis. Då ”dog” jag ännu en gång. Av helt obehärskad kulinarisk lycka.
PÅ BIO KRONAN, just till vänster innanför entrén till Kronan-området i Luleå, visas det i kväll torsdag klockan 19.30 ännu en gång av Folkets Bio (den första var i fredags) en föreställning av den dubbelt Oscars-belönade filmen Dallas Buyers Club.
Det är föga troligt att den dyker upp i det ordinarie bio-utbudet i länet så…se den. Mera än gärna.
Det är en både gripande och starkt engagerande filmberättelse om den oborstade, starkt homofobe och på grund av ett kondombefriat sexakt av först hiv och därefter aids drabbade rodeo-cowboyen Ron Woodrof, som av sin läkare meddelas att han har 30 dagar kvar att leva.
Matthew McConaughey gör rollen så genuint övertygande att han fick en Oscar för bästa manlig huvudroll. Jared Leto fick en för bästa biroll, för sin uppriktigt drabbande tolkning av transpersonen Rayon.
En film i total befrielse av all möjlig bullshit och helt säkert: minst 4 hästar (sätt här ut hästsymbolerna här) i betyg till denna film !
Min egen favvo-kisse Malin tar det enbart coolt och fint samt: Äventyret fortsätter. Så väldigt klart att det gör det..