När lilla Skruttan tagit matte och husse med sig och åkt hem igår kväll dammsög mannen grundligt. Själv slängde jag in kläderna i tvättmaskinen och
duschade.
Jag ser att du fått dig en draghund, kommenterade en karl under en gatlykta i vintras när hon kom springande genom mörkret med mig efter. Det är hon som bestämmer vart vi ska. Ungefär som när man är ute med barn. De ska inte märka att det finns ett koppel.
I vintras kände jag inte av allergin. Konstigt att prata med någon som inte svarar, tänkte jag bara. Men det gjorde hon visst. Med kroppen. Och med svansen och tungan till exempel. När vi kom in slickade hon mina händer omsorgsfullt. Jag tog det som en ömhetsförklaring och gick ut med henne igen.
Hon hittar sina berättelser överallt, i vintras med nosen långt nere i lössnön. Voff, voff hördes inifrån husen. Hon ser inte bara med nosen, hon har ögon med. Och öron. Hon observerar. En bil som backar ut! Människor. Vad gör de där?
Efter en långsväng med en rad stopp, hälsningar och undringar ledde hon mig hem igår. Satt sedan blick stilla mellan de stora syrenbuskarna, fågelskådare. Snabb huvudvridning när vingslag svischade förbi. Det svirrar överallt nu om våren, det rör sig i buskarna, piper. Ett par talgoxar fortsätter att vänslas på sin gren. Jag står där jag står så länge hon sitter, en kvart. Det känns lugnt. Man hör så bra när man står still.
Längre bort på gatan hackar en grannfru i resterna av en vinter. Får sig en utskällning. Skruttans svans ligger platt, ishackan farlig. Men nu? Med nosen i litet hål i jorden? Glädjefnatt, korta skutt bort från hålet och tillbaks. Det är vår! Fem sparvar satt en dag på vårt räcke och hade möte, sa grannfrun, men båda fågelböckerna var kvar i stugan.
Kan han? undrar lilla Skruttan när det är mannens tur. Jo. Han kunde. Hemma igen hade hennes vita ben fått svarta sockar. Ordet nyfikenhet har fått en annan dimension, konstaterar mannen.
Påskens dimension är ännu vidare. Och nu är lidandet över.
Glad påsk kära läsare!
www.anitanilsson.se