Hur vill du dö?
Det kan låta makabert men är en ärlig fråga. Vi ska ju alla den vägen vandra och då är det väl lika bra att vandra i väg på ett snyggt sätt? Nu finns det ju en verklighet, och den är verkligen inte snygg alla gånger, men om du fick välja – hur vill du dö?
Frågan är så klart jättesvår.
Det är betydligt lättare att lista sätt man INTE vill dö på. Den listan kan ju bli hur lång som helst.
Att bli uppäten av en krokodil känns inte alls bra. Först ska man dras ner under vattnet och dränkas när besten gör sina rullningar. Sedan får man ligga på botten och bli mör och fin i ett par dagar innan det vankas fest hos Krocke Krokodil med vänner som ska slita mig i stycken för att svälja mig del för del. Det slutar inte där för sedan ska man givetvis passara genom krokodilen och komma ut.
Att sluta sitt liv som krokodilbajs är en tanke som inte lockar mig. Inte alls faktiskt.
Än i dag kan jag för mitt liv inte förstå hur jag kunnat åka på en krokodilsafari i Australien och vandra runt i krokodilrika marker.
Jag kan alltså ha varit nära att dö min mardrömsdöd.
Men det var inte första gången.
Chicago 1998.
Efter ett vansinnigt blött besök på en "drick hur mycket öl du vill för tio dollar"-bar satte vi oss på ett pendeltåg på väg till en nattklubb. Redan när jag klev på tåget så var jag duktigt kissnödig. Och restiden skulle visa sig vara ohyggligt mer flexibel än min blåsa.
Efter en halvtimme var jag i panik. En massa blaskig öl hade ingenstans att ta vägen. Givetvis fanns det ingen toa på det fullsatta tåget. Jag gick igenom olika faser, den ena värre än den andra.
Det gick inte att stå, det gick inte att sitta. Svetten sprutade. Förtvivlan och jämmer. Vansinnig smärta.
En kamrat hade vid något tillfälle påstått att man kunde dö av sprucken urinblåsa. Den tanken poppade plötsligt upp i huvudet.
Det hjälpte inte kan jag säga. Dog inte Tycho Brahe av sprucken urinblåsa? Det sägs så. Jo, så var det. Gubbfan dog av sprucken blåsa, det ÄR alltså möjligt.
Herregud, vilken död.
Ganska snart stod jag inför tre olika alternativ. Samtliga med en potentiell dödlig utgång utan glamour.
1. Att hoppa av ensam, klapp kanon mitt i natten, på första bästa station. Hade kunnat funka om jag åkt buss mellan Hertsön och stan.
Men nu var det Chicago med 12 miljoner människor. Alla är inte snälla. Rånmord existerar. Chicago klassas faktiskt som USA.s mordhuvudstad. Grattis Anders, vilken tur du har.
2. Dö av sprucken blåsa, som min polare hotat med. En synnerligen ovärdig död. Det delas inte ut tapperhetsmedaljer ur kungens hand för den döden, den saken är klar.
3. Kissa ner mig på tåget inför vårt sällskap bestående av ett tiotal svenska aupairtjejer. Min kropp hade förmodligen, som en ren försvarsmekanism, reagerat med att dö på stört. Annars hade skammen givetvis, självklart, ab-so-lut, tagit mig på sikt. Det råder det inga som helst tvivel om. Även det en tragisk död.
Jag beslutade mig för att ta alternativ ett men stoppades handgripligen av mitt sällskap. Hur jag klarade mig ända fram minns jag inte, sista biten var jag i ett töcken. Kanske fick jag hjälp av högre makter.
Så hur vill jag då vandra vidare?
Säg så här:
Sista omgången i premier league. Avgörande titelmatch mot Arsenal. Julian Appelgren nickar in segermålet för Tottenham på övertid och tillägnar segern och målet hans far som lärt honom allt han kan. Då är jag redo.
Nu gäller det bara att undvika krokodiler fram tills dess.
Det borde gå.