Mannen faller för Kuba direkt. De amerikanska femtiotalsbilarna? Den lena luften mot armarna och benen? Havet som slår, mänskorna som säger olá, skojar och ler? Det slitna och vackra i gamla Havanna, de gröna innergårdarna, musiken som svänger överallt? Hitta boken Historia de Cuba 1959-1999 vid ett gatustånd?
Nä, redan när han hastar tillbaks till vårt hotell för att hämta passet. Medan jag står i bankkön i solen och han dröjer. Molnen samlas, vad gör man? Lyssnar efter ambulans. Något har hänt, det känns. Du känner så mycket, brukar han säga. Jag önskar att jag kände mindre. När hans slängiga gångstil siktas blir himlen tvärt blå.
Jag tittade åt sidan, såg inte gatstenen som stack upp, marken kom så här nära, visar han. Stortånageln lär ryka men glasögonen klarade sig, vilken tur!
Hans blodiga handflator får en kinesisk flicka i bankkön att blekna: Tur att det hände på det gamla året, säger hon, det nya ska bara bli gott!!
Din kvinna får räkna med plågsamma materiella förluster alldeles i början, sa hon inte. Hon var en rar tjej, ingen spågumma.
Under glädje och fröjd lämnar vi det gamla året. När vi dansat in det nya är min kamera försvunnen, för mig oersättlig. Med Zeiss som objektiv. Fick den av sönerna julen 2007. Den har själ. Den tillverkas förstås inte längre.
Om det varit din, hade du då hängt den över stolen, snörvlar jag framåt natten. Det kan jag inte svara på, säger den ärlige.
Kan du komma ner, ringer receptionen efter årets första frukost. Vi vet vem som tog kameran. Vem? En utlänning. Är du beredd att gå till polisen? Bra! Följ med här, säger en säkerhetsman, startar filmen. Där dansar ni. Här är han. De är två. Tjejen täcker och nu, en slingrande rörelse: MIN kamera ner i hans ficka!!!
Till polisen tar vi taxi. Ärendet prio 1, lovar vakthavande, pussar gott-nytt-år på kinden innan vi skjutsas hem i en svart Lada utan möjlighet att öppna dörrarna inifrån. Bueno, bra service policia, säger jag när vi släpps ut inför ögonen på en rysk turistgrupp som tappar ansiktena, fimpar cigaretterna och drar. Själv skuttar jag uppåt hotelltrappan med kamerahopp i benen.
Poliser i olika uniformer dyker upp, tittar på övervakningsfilmen och går. Förhör framåt eftermiddagen. Hotellchefen där. Polistolken. Vad hände? Namn? Ålder? Mammas förnamn? Pappas? Stackars mig, stackars dom, säger jag, skriver under rapporten.
Tjuven grips på hotellet, häktas innan kvällen. Av kameran tyvärr inget spår. Och vår resa har just bara börjat.