Folk skriker när det smäller till i katamaranen. Kaptenen saktar in, inte havet. I morgon fyller mannen år. Expressfärjan från Gran Canaria till Teneriffa tar enligt tidtabellen fyrtiofem minuter. Jag sitter där jag sitter med blicken mot en punkt på parketten i en och en halv timme. Du får ursäkta, säger jag på fasta marken, men hade jag tittat på dig hade jag kräkts.
Sankta Cruz sveper in oss i värme och lugn. I stället för att vrida och vända på stadskartan säger jag perdone (ursäkta) till tre unga kvinnor, dagens grej, tycker de om oss, en tar mig i armen till nästa gathörn, pekar mot Plaza de Espana och säger: Sverige verkar fint! Framme blir det gott med kaffe och croissant, när man petat bort det brända.
Nästa perdone får killen på en trapp intill gågatan att studsa upp och snabbt dra oss till ett hörn där han på smattrande spanska pekar åt hyrbilshållet. Perdone nr tre är en fråga om hotell. Vakten intill en officiell byggnad lyser upp, tipsar. Hans favorit är enkel och vänlig, hon ger oss ett rum på sjunde våningen. Solen har tuggat på markiserna men sängen som ny.
På frukostmatsalens takterrass slösas det med morgonljus över hav och hus. Oljeplattformar, härligt! utropar födelsedagsmannen. Tas hit från Afrikas kust och repareras!
Var ska mannen firas, om inte på högsta höjd. Vägen dit går via en skog av pinjeträd och doftande eukalyptus. Teide kommer allt närmare, utkikspunkterna tätnar. När han lutar sig mot kanter vid branter, greppar jag hans livrem.
Slut skog. Fram med stelnade former i skiftande färg. Vulkanutbrotten nu ett häpnadsväckande världsarv. Jag nästan flåsar från parkeringen upp mot liften,
2 200 m ö h. Ibland hörs ambulanser.
Kabinen fylls, vi lyfts till 3 550. Jag har varit där förr. Fötterna då som bly. Och som jag tittade efter dem som fot för fot tog sig vidare, hur kunde de? I dag, fjorton år senare är det andra som sitter.
Vänta! ropar jag ibland till mannen, inväntar normalpuls. Vissa gör tvärtom, springer med ryggsäck på. En lät döende. Loco, tokig, sa bergsguiden, redo ringa 112.
Himlen häpet blå. Vi tar kort på varandra med molnen långt under oss. Teide var inte störst, det fanns en gigantisk innan, säger mannen. Och plötsligt kommer en slinga svaveldoft farande. Ja må du leva, sjunger jag.
Tillbaks i stan hinner vi dansa till trumpetaren på gågatan och äta gott innan färjeturen. Havet nu lugnt. Några fastighetsmäklare på väg hem till Las Palmas efter konferens hyllar mannen med cumpleaños feliz. En petar fram mitt hus på sin mobil.
.