Jag gillar ord. Inte för att de är mina verktyg utan även så där helt kravlöst rakt av. Jag gillar att studsa ord, bolla dem och kasta upp de små rackarna i det blå. Det är skojsamt att se hur de ändrar form och stil efter lite omild behandling.
Det förenklar mitt arbete att jag tycker om att hantera verktygen, tänk om ord skulle väcka samma olust hos mig som en hammare gör. För att inte tala om sandpapper. Då skulle mitt dagliga värv inte ha varit så kul.
Men jag finslipar hellre med tankens sandpapper. Inte för att resultatet blir märkvärdigt men som sagt, det är oftast roande.
Det är med ord som allt annat, människor till exempel – vissa tilltalar mig mer än andra. Vad det beror på är lika meningslöst att analysera som varför jag gillar vaniljglass bättre är chokladdito. Det pågår en produktutveckling hela tiden och nya ord föds och gamla dör, eller går i pension. Bland de nya gillar det lätt ironiska hygglo, ett ord som skulle kunna ersätta det otympliga hedersknyffel om inte betydelsen oftast är tvärtom.
Ibland får gamla ord ny betydelse, som till exempel maska som i dag inte i första hand beskriver det vi gjorde i lumpen utan att man döljer en detalj på en bild. Det drabbar oftast ett ansikte men det beror på var man är – i staterna är bröstvårtor mer utsatta.
Jag kollar alltid de nyordslistor som publiceras varje år men hittar sällan något som tilltalar mig. Men det är inte lätt att slå en sådan skönhet som oomkullrunkelig – ett ord som för mig frammanar bilden av en gammal hederlig brittisk mittback. Fråga mig inte varför då det är lika meningslöst att försöka spåra sina associationer som att analysera sina glasspreferenser.
Dialekter är en godispåse full av små läckerbitar, både söta och salta. Godis för övrigt, vi sa gotta på lulemålet. Där hittar man även ham (långt a), en personbeskrivning besläktad med fjant men betydligt mer viljelös. En klar favorit, särskilt verbet hamig. En stömmel (uttalas med sche-ljud) är knappast något ham utan mer osmidig. Varken ham eller stömmel är positiva omdömen men känns uttrycksfullare än fåne eller drummel. Som i och för sig håller god stil.
Från ord är steget inte långt till namn och härom sisten klagade kollegan Appelgren i denna spalt över att vårt gemensamma förnamn rasat i popularitet. Visst, men hur är det med Rune, Göte, Stig, Sten, Kjell, Gunnar, Yngve, Knut och Leif, för att nämna några gamla nordiska mansnamn som nu är lika sällsynta vid dopfunten som citronträd i Sarek.
Samma öde har drabbat Siv, Dagny och Margit även om gamla flicknamn står sig bättre – det är bara att titta på tio-i-topplistan från 2013 där nio av tio namn är nordiska eller traditionella.
Men inget varar och namn går i cykler – säg vad du heter och jag ska säga när du är född. Liam? Svar: 00-talet. Malte, Ester, Selma och Elis dyker plötsligt upp igen – ryktet om deras död var falskt men om 30 år är de tidsmarkörer för 10-talet.
På något sätt känns det som att namnen ökat i betydelse och att dagens föräldrar lägger ned mer tankemöda för att hitta rätt. Förr i världen var det inte ovanligt att man lät alla barn i skaran, som kunde vara talrik, få namn med samma initialbokstav – Bo, Beata, Bertil, Berit, Bengt, Bodil och lille Birger på sladden.
Men då fanns ingen teve och folk fick hitta på annat att roa sig med. Det gav en del barn och genom att skapa allitterationer av deras namn fick föräldrar lite extra nöje.