Mannen min snurrar på stolen, vänder ryggen mot dataskärmen och tittar på mig. Vem är hon? Vad sa hon? Han har varit borta i timmar, i andras liv och på spanska. Som en del av kursen.
– Ska vi verkligen? Nu?!
Han som vanligtvis gör sig klar och hinner backa ut bilen innan idégivaren ens fått på sig skorna, väger nu för och emot, förbryllad.
Om inte väninnan ringt och berättat om sin söndag, hade jag inte heller kommit mig för. Medan vi degat på inomhus, suttit vid var sin dator i var sitt rum, har vårt nu närapå börjat vicka mot ett då.
Sol hade väninnan pratat om i telefonen. Och utsikt. Om hur kallt det varit när de kom upp till hygget i tidig förmiddag där vid polcirkeln, men att hon snart var tvungen dra av sig tröjan. Om hur snabbt lingonhinken blev full. Om hur sjön nedanför låg blankblå. Till och med avverkningen var vacker, sa hon.
– Vart ska vi åka då?
– Dit vi brukar.
Några mil bort i bil klafsar vi över diket i solljuset, kryssar genom björksly och sen rätt in. Det gungar under fötterna och knakar av torra grenar på det gamla hygget. Tur att vi tog oss mat innan.
Jag böjer mig ner, spanar och vevar med plockaren. Det är i skuggan och runt stenar man hittar de största. Det doftar mossa och pors. Himlen stor ovanför huvudet, molnen åt öster dramatiska.
Mannen försvann snabbt bortöver. Ibland ropar han mitt namn. Det är trevligt. Ibland skymtar jag hans ljusa jacka. Eller hans blåa hink. När jag går baklänges för att komma åt en tuva hamnar jag i ett hål. Dess röda kant fyller en hel plockare. Lingonen mindre än vanligt, men de är många, når ända upp till kanten. Tillsammans väger de tungt. Inte, säger mannen, kliver iväg med sin hink och jag efter.
– Smaka, bjuder mannens dotter, fem minuters bilfärd bort. Det handlar inte om lingon. Rätten smakar som potatissallad och vi tackar ja till ännu ett par zucchinis som vuxit sig jättelika på gödselstacken.
Shetlandsponnyn som gått i hagen i sommar och sörjt sin store brune vän har fått sällskap av en ung och vacker spanjorska. Hon kommer fram till oss, glad i rörelserna. Första gången vi sågs sträckte hon fram sitt huvud över staketet även mot mig och lade det på min axel, sen jag sagt hennes namn med spansk brytning.
På väg hem vevar vindrutetorkarna vilt, men sista biten är vägbanan torr som om inget hade hänt. Som den här dagen blivit om inte väninnan ringt och pratat om sitt hygge, sin utsikt, sina lingon.