Strosar runt fortet på andra sidan bukten med utsikt över hela Havanna. Ta ett kort, ber jag, hukar mig bakom en trave kanonkulor. Saknar min stulna kamera så det värker men bilden jag tog med mannens, där han lutar sig mot branten med blicken mot inloppet där stor båt möter liten, berättar dock en historia.
Går vidare mot fyren och fästningen, som mannen vill djupstudera. Själv står jag under solen bland säljstånden och letar presenter till våra yngsta. Kepsar med Che Guevara-motiv? Tavla med en röd amerikanare i en gränd? Balettdansös i lenaste trä?
Efteråt tar vi en gammal bil till gamla Havanna. Lunchsoppan vid hål-i-väggen-stället billig och god. Hon försökte lura mig, sa mannen förvånat när notan kom. Och sen: Vi fortsätter längs den här gatan! Strax därpå: Nu är vi i riktiga Havanna. Inga turister!
Och blickarna annorlunda . Inget olá här inte. Du, säger jag, vi vänder. Nä, bestämmer han, fortsätter vi så kommer vi till universitet.
En kubansk kvinna stannar till: Är du från Finland? Se upp, varnar hon innan hon går vidare, en vän till mig skadades när en rånare ryckte av henne halskedjan.
Cykeltaxin står en bit bort. Varför här? Varför inte i turistområdet? Familjen behöver förstås pengar. Men bättre ge en slant än behandla någon som slav, rör sig min tanke. Ingen hör den.
Snart trampar pappan sakta iväg med oss men AJ. Det brände till på halsen! Dom ryckte kedjan!!! Dom? Jag hann inte se någon. Sitter förstenad.
Makens gåva. Med litet hjärta av guld. Då vi blivit föräldrar. Han borta sen länge. Nu försvann han igen.
Mannen vänder sig om, ser en kille springande vika in i en gränd. Polisanmäla? Inga övervakningskameror här, påpekar cykeltaxiföraren.
Via hotellets resebyrå bokar vi in tre dar i ett All-inclusive vid en strand i Varadero, en bubbla Europa i Kuba. Här händer ju inget, tyckte mannen. Det ska vi vara glada för, sa jag.
Nästa äventyr sex timmar i buss genom sockerrörslandskap och små städer till Trinidad, Kubas äldsta. Vi hyr privat en bit ifrån det koloniala världsarvet. Där folk böjer sig ner och tar rätt på varje mutter längs gatan.
När sprinten på kvalitetsklockan som jag fått av särbon trillat bort, vad hände? Mannen knep klockan ur min hand och drullade i all välmening bort den. Drömmer jag? I så fall väck mig! Någon annans himmel blev säkert väldigt ljus.
Allt man skulle sörja, borde man så klart lämnat hemma. Gjort som gänget från Uddevalla. Packat ner pennor och tvålar, tandkräm och schampo. Plus muttrar. Traskat in i fattiga kvarter och delat ut.
anitab.nilsson@spray.se