Dagens Nyheter hade ett reportage om tiggare i Stockholm ifjol. En bild med en kvinna som hon fanns på förstasidan. Har du huvuddelen? undrade mannen. Det är den du håller i, sa jag.
Industrier där romer jobbat har flyttat till länder där vinsten kan bli större. EU-pengar kan sökas men pappersarbetet är ett av alla hinder för att romer ska få hjälp till ett bättre liv i det egna landet, stod det i en artikel.
Vi ska ses och ta en kopp väninnan och jag på fiket på andra sidan gatan, men jag är lite tidig. Ska bara gå in och kolla om det är något som lockar. Det gör det sällan. Kommer jag ut med en påse är den oftast till barnbarnen.
Jag har bara en femhundring i kontanter, ursäktar jag mig själv. De flesta som går förbi har inte ens det. De har bara kort. Vad är det för värld man hamnat i? Några i pengalöst överflöd. Andra utan det mesta.
Allt var inte bättre förr. Zigenare kallades de som kom till byn ibland. Man kunde se lägret från skolan. Av de vuxnas ord och miner förstod jag att dit skulle man inte gå. Hur de hade det vet jag inte. Men i servicehuset på en camping i Finland i slutet av 70-talet tvättade deras kvinnor så det skummade.
En gång när jag gick skola i stan och kom hem och klagade för att andra kunde gå på café eller köpa sig en parisare medan de väntade på bussen, öppnade pappa plånboken, hällde ut innehållet och sa: Det här är vad vi har och det ska räcka till alla. Vi åt gott, bodde varmt utan nöd, men av pengar inget överflöd.
Jag går ut med femhundringen oväxlad. Haj, haj, säger kvinnan förgäves och jag går vidare. Hennes röst hörs även här på andra sidan gatan, haj, haj. Tittar åt hennes håll. Alla ilar förbi.
Inte alla. En äldre kvinna i stickad mössa går raka vägen fram till henne och säger: Men har du inga pengar? Med en röst som vet hur känns.
Hon ställer sig och rotar efter börsen. I en kasse, i väskan. Det tar sin tid men nu. Något läggs i pappmuggen. Den påbyltade reser sig, kramar om. Länge.
Jag väntar fortfarande. Undrar vad som hänt? Jag tog inte mobilen med. Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Hur länge ska man vänta? En kvart?
På väg att ge upp kliver jag längre ut i gågatan, tittar bortöver. Där kommer hon! Vinkande.
En stund i värme väntar. Caféet nästan fullsatt fast kaffet kostar lyx. Jag kommer ut med växel i plånboken men hon är inte kvar. Vi har tur, vi som slipper bära fattigdomens kors.