Det var mer än tio år sedan. En sorts debatt som jag tydligt förlorat. På den andra sidan stod en finsk karriärdiplomat och vi talade om försvars- och säkerhetspolitik. Han konstaterade att Sverige sedan ett par år tillbaka ensidigt proklamerat världsfred och hur sympatiskt det än var, trodde han att den finska linjen med fortsatta satsningar på sitt värnpliktsförsvar var att föredra.
Han sa att ”den ryska avspänningspolitiken från 1990-talet är blott ett ögonblick i historien. Vi tror att de kommer tillbaka”. Jag angrep försiktigt genom att konstatera att det var kanske en anledning till att Finland då valde att köpa amerikanska stridsflygplan istället för svenska. Skulle man se en framtid där Finland närmade sig NATO? Han bemötte det genom att med ett leende säga att de å andra sidan köpt artilleri från Ryssland. Innan jag hann säga någonting fortsatte han: ”vi köper kanonerna, flyttar dem över gränsen och vänder dem åt andra hållet”. ”Förresten, är det så att ni i Sverige har fler generaler än haubitsar?” avslutade han och jag insåg att den debatten var över och jag var solklar förlorare i ordväxlingen.
Jag återkommer ofta till den diskussionen när jag tänker på Sveriges hållning och läge i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten vi har och har haft under åren som följt. Hur otroligt sant konstaterandet var om att Rysslands avspänning bara var ett ögonblick i historien.
Under den tiden har vi i Sverige gjort en genomgripande förändring av försvarspolitiken. Vi har avskaffat värnplikten och stora besparingar är gjorda i vårt försvar. Samtidigt har Ryssland gått åt andra hållet. De har åter satsat på sin krigsmakt och har dessutom en helt annan hållning gentemot sina grannar och sin omvärld.
När krig utbröt mellan Ryssland och Georgien var det en tydlig signal om att avspänningen var över. Georgiens försvarsförmåga raderades nästan ut och Ryssland annekterade i realiteten områden innanför Georgiens gränser.
I Ukraina har vi sedan sett fortsättningen av den sortens politik. Med omärkta stridsfordon och anonyma grönklädda män gick Ryssland in militärt i landet och annekterade Krimhalvön, helt i strid med internationella regler. Med snabba drag militärt, och fullständig hänsynslöshet gentemot sina grannar, använde Ryssland sin storlek för att röva områden från ett annat land. Annekteringen fullföljdes samtidigt som kraftig rysk inblandning fortsätter att pressa Ukraina i landets östra delar.
Sverige har i vanlig ordning förskonats från det som drabbat de här länderna. Däremot känner vi av en annorlunda hållning från vår stora granne i öst. En händelse som inträffade bara för ett par år sedan går under namnet ”den ryska påsken”. Ryska stridsflyg övade bombning i riktning mot Sverige. Vårt insatsflyg stod på marken och kom inte upp i luften för att markera att vi har beredskap att mota bort en annan krigsmakts flygplan.
Jag är inte den som kan förklara vad de tänkte, när de genomförde den sortens markering. Däremot känner jag rädsla för vartåt detta bär. Jag är inte heller den som kan avväga vilka militära prioriteringar som är viktiga för att vi ska bevara vår självständighet. Däremot behöver vi stärka folkförankringen i försvaret.
Vi behöver samverka med andra stater i vår omvärld och bidra med stabilitet, på samma sätt som vi behöver andras stabilitet. Då behöver vi öka försvarsutgifterna till en likartad nivå som våra samverkanspartners. Vår säkerhetspolitik behöver nämligen ha ett längre perspektiv än bara ett ögonblick i historien.