Kan man äta här? undrar jag. Ja, svarar den uniformsklädde sedan vi och handbagaget passerat säkerhetskontrollen. Och nu är det öppet mellan terminalerna, tipsar han, nu kan man gå över till utrikes.
Som om han förstått att här är det inte sallad som gäller, den där människan måste få riktig mat i sig och det genast. Men ögonen hennes lyser. Så där som kvinnor kan se ut med en bokmässa i sig. Frukost sju, ett par muggar vatten och en halv kopp kaffe på stående fot, det är allt, men själen den sjunger.
Runt mässans enda norrbottniska förlagsmonter rådde frisk luft. Inte som i centrifugen bortöver. Jag hade hyrt in mig hos denna tornedalska entusiast. Landstingets kulturchef skulle visst till mässan, men henne såg vi inte till. Annars fanns här plats att stanna upp, titta, lyssna, släppa ut vad själen hade på hjärtat, köpa böcker och sälja, ja, det var en fest.
Läsare stannade till och värmde ens inre, sa något snabbt eller stannade till. Det är märkligt vad ens liv i grunden liknar andras. Och utan läsare vore det skrivna bara bokstäver. Falla ner i tomma intet.
Konsumera gör ingen lycklig, sa en som stannade upp, det är insidan som gäller. Men böcker, fortsatte hon, det är vad som håller en uppe. Sen steg en charmör fram bakom en stolpe, allt har inte med insidan att göra. Ens där.
Nu har jag krockat med Desmond Tutu, berättade en kollega i vår monter. Vi hjälps åt och har det trivsamt allihop, ett litet hem i det stora.
Jag vet inte hur jag ska få bort mamma från axlarna, många svarta böcker har jag fyllt, sa en kvinna som stannade till och klappade sig på ryggsäcken. Skriva måste jag, men publicera, nä, det skulle jag inte våga. Knausgård gjorde det, påminde jag (fast där gällde det pappan). Och det här är min kamp, sa kvinnan och gick vidare.
Måste man förlåta? funderade en kvinna som stannat till. Ordet förlåta och ordet måste, de två går inte ihop, sa Desmond Tutu .
Lägger man sopor och stenar en bit ifrån sig istället för att samla dem i sig, blir det lättare att gå, har jag märkt. Glada ögon ger din fiende bekymmer, skrev Hjalmar Bergman för hundra år sen. Men ordet fiende låter hårt, oförlåtligt.
På utrikes åt vi oss mätta, mannen och jag. Här i Göteborg är det ont om lastare, sa piloten. Det fattar vi nog alla i dag. Resväskan kom hem ett dygn efter oss. Rönnen hann bli röd i toppen.
Vilken tur att dom ville ha din bok, säger favoritflickan och plockar upp sin första saga ur skolväskan.