Längs vägen finns det fågelholkar vid dikesrenen. De finns i nästan varje kurva. I själva verket är det små miniatyrhus till minne av någon som dött.
I 99 fall av 100 har de omkommit i någon olycka och anhöriga hedrar deras minne just på den plats de förolyckats. Och många fågelholkar blir det, tjogtals efter några mils körande där på bergsvägarna.
– Finns det någon kvar i livet här på ön, undrar jag.
Man behöver inte åka långt för att inse att i Sverige är säkerhetsfixeringen unik. Det räcker med att besöka Norge för att vi svenskar ska förfasas över hur de nonchalerar att skydda sig själva.
Jag blir sällan lika upprörd och rycker på axlarna åt det mesta. Det kan bero på att jag inte har några stolta traditioner på området.
Jag är tillräckligt gammal för att ha tillåtit min äldsta son stå obältad i bilens baksäte medan jag och hans mor gjorde vårt bästa för att förgifta honom med tobaksrök. Nummer två hade åtminstone cykelhjälm men lyckades då och då rulla nedför källartrappan tills vi fick en grind på plats.
Det är tankar jag får när jag betraktar kretensarnas framfart i trafiken. Bilbälten och mc-hjälmar är mindre vanliga än galna omkörningar, dubbelparkeringar och tre hjälmlösa barn på scootern. Trafiken präglas av en obekymrad tankspriddhet som kan ha något att göra med att det är nästan slut på säsongen – alla visar tecken på utmattning.
På stranden tittar uthyrarna av vattenskotrar och drakflygning resignerat på den glesa och lätt ålderstigna skaran i solstolarna. Vi tillhör de yngre där och när jag knallar förbi uthyrarna tänds en viss förhoppning i deras ögon. Men den slocknar lika fort när inte ens ett insmickrande ”Zlatan” får mig att nappa.
De återgår att resignerat stirra ut över havet och veckan därpå är de borta och hälften av solstolarna med dem. Och plötsligt är krogen vi åt på dagen innan stängd, mörk och tömd.
Det nedsläckta partierna längs gatan blir för varje kväll allt längre när vi promenerar hem till hotellet från den ännu livliga gamla stan. Sent på kvällarna står det en särskild doft över staden, en säregen mix av stekos, avgaser och kloak – eu de Créte.
Men tillbaka till den slingriga bergsvägen. Jag räknar fågelholkar och kan inte förstå att så många slarvar med kurvtagningen. Här innebär en missad kurva antingen en krasch mot en bergvägg eller en flygtur utför ett stup. Då överraskas vi av en våldsam skur, regnet piskar skum ur asfalten och längs branterna forsar bäckar ned på vägen.
Och plötsligt förstår jag. Det sker i samma ögonblick som alla hjulen släpper från den våta vägbanan och vi slirar över mot andra sidan vägen. Ingen dramatik, farten är låg och sladden hävs. Och holkarna är ingen gåta längre.