Min dag har gått från vit till grön. Jag delar födelsedag med Finland minns inte att den dagen varit annat än snövit.
Men med stigande ålder är det inte bara jag som rört sig framåt i almanackan utan även snögränsen. Med min bemärkelsedag som riktmärke har jag sett de gräddvita dagarna före den minska år från år för att försvinna helt.
Det började med att första advent passerade innan flingorna singlade ned från skyn men det var aldrig någon fara för snöbrist på min dag.
Fara och fara förresten – förr var det snarare en förhoppning eftersom jag var en tidvis hårt engagerad snöskottare. Nu när en grön december inte längre är någon sensation bor jag i lägenhet och undrar vad som hände. Jag tar allt regnande nästan personligt – det var ju nu jag skulle sitta vid fönstret när snöstormen härjade, smutta på mitt kaffe och gotta mig över att inte behöva gå ut och leta efter snöspaden.
Det är inte lätt att veta vart detta ska sluta men gubbarna i byn där mitt fritidshus står har börjat sälja av sina skotrar. De köper fyrhjulingar i stället. Dem kan man nyttja året runt, resonerar de på det krasst praktiska vis som utmärker människor som är vana att pinka ostört bakom knuten och se annat än grannens köksbord från sitt eget.
Vad jag försöker säga är att under en del av min livstid har jag bevittnat en påtaglig klimatförändring. Det är i dessa sammanhang en osannolikt snabb förändring, i alla fall efter vad klimatforskarna begriper. Men om de är lika säkra i sina prognoser som ekonomer så säger det inget.
Men när börja jag plita ned dessa rader så singlar det ned vita flingor på den gröna mattan utanför fönstret och när jag är klar är mattan vit. Vi slipper ännu en grön jul. Förra julen var garanterat så eftersom jag för första gången firade den i ett varmare klimat. Vid hemkomsten till Luleå på annandagen spöregnade det.
Ni minns säkert hur isig och hal hela förra vintern var. Men av det vi sett av denna vinter var den förra inte särskilt avvikande utan bara början på en ny era, en tid av stukade handleder, knäckta axlar och brutna lårben.
Alla försäljare av broddar och dubbskor jublar medan vi andra håller oss för skratt. Och alla som i somras ropade "länge leve klimatförändringen", i alla fall alla som orkade i hettan, har nu tystnat och övergått i ett sammanbitet svärande när de och vi andra varsamt hasar oss fram längs såphala trottoarer och gångstigar.
I väntan på snön gör jag en skidutflykt vid mitt skrivbord på jobbet. Jag hämtar en kopp varm choklad från automaten och skalar en apelsin. Därmed saknas bara en solig snögrop för att skidutflykten ska bli lyckad. Men två av tre är inte fy skam – vi kan inte få allt. Inte alltid i alla fall.
Men om vi inte får allt hoppas jag ändå att alla får en god vit avslutning på året.