Djurscoop – så kallades bortsprungna hundar och hemlösa katter i vår tidning. I dag är allt som rör sig på fler än två ben, utan ben eller två vingar en oskiljaktig del av medias utbud.
Termen djurscoop används inte längre, i alla fall inte med den nedlåtande ton vi hade förr. Men djur har alltid haft sin trogna läsekrets. Folk gillar att läsa om undulater som kan plocka pormask eller grävlingar som bor under en farstutrapp. Och djurs närvaro ökar i media och inte bara när de råkar illa ut eller utmärker sig. De får vara med bara som djur och de håller på att tränga ut små barn som veckans gull och pluttenutt.
Detta är givetvis en avspegling av djurs växande status i samhället, de står fortfarande strax under idrottsstjärnor och Idolvinnare men har lämnat glesbygdsbor, jägare, pensionärer och dokusåpadeltagare långt bakom sig i anseende och rang.
Men hunden är ju inte enbart människans bästa vän längre utan ofta den enda. Sällskapsdjur, och dit räknas även hästar, får mer och mer ersätta mänskliga relationer. Dessa blir färre och framför allt de som räknas som nära. Studier visar att vi inte saknar bekanta men får allt färre vänner i en djupare mening. Jag hör invändningen men nej – de på Facebook räknas inte.
Många svenskar har dessutom inte längre sin bas i en familjebildning, än mindre en klan. Då kan det vara trösterikt att ha en hårig kompis att komma hem till, en som alltid är glad att se en och som älskar utan reservationer. Det gäller även guldfiskar, sägs det.
Det är ingen nyhet att svenskarna är världens mest enskilda folk. Och det vet man till och med utanför våra gränser. Där vet man sedan länge att vi även är det folk i världen som mest sätter vår lit till Storbror. Vi kan gräla på farbror staten, pappa kommunen och moder landstinget men de konflikterna gäller nästan alltid brist på omsorg – varför har ni missat mig och mina behov? Ytterst få tror att överheten är illvillig – den är ofta oduglig och ibland hjärtlös, javisst. Men inte ond.
Det är också därför många blir så arga på tiggare. Vi betalar ju skatt för att slippa sånt. Nödställda människor ska finnas på bild i någon välgörenhetsgala på TV, de ska inte sitta på trottoaren utanför Systemet.
För många är det en paradox, vår extrema individualism och vår villighet att förlita oss på Big brother. Men där finns ingen motsättning, det är bara två sidor av samma mynt. Det är ju på grund av (tack vare?) att vi överlämnat ansvaret för våra basbehov till en anonym makt som vi får frihet att koncentrera oss på första person singularis.
På de flesta andra håll får människor förlita sig till sina släkt och vänner, grannar och den egna stammen för sin trygghet. Men svensken har köpt sig fri från detta, fri att bo ensam eller med vilka man själv väljer. Det är då den sibiriska hamstern gör entré.