När vi sitter på altanen med de mina i söder den här lördagen, tar en kopp, njuter och småpratar i eftermiddagssolen utanför deras hus stannar en förbipasserande till, grattar svärdottern på födelsedagen och får veta att imorgon är det min förstföddes tur.
Hur mycket då? undrar östgöten. Halvvägs nittio, säger sonen. Oj, tycker den pratglade, snart dags för plakat, ballonger och hänvisningspilar.
Åh neeeej, stönar tanken. Inte för sonens skull. För min.
Tog cykelvägen till Kallax i arla morgonstund och i ett enda huj var vi ettusenetthundrafemtio kilometer hemifrån.
Ungefär lika långt bort i tiden och lika svindlande nära står min lycklige levande make och ringer potatisupptagargänget i sitt barndomshem och berättar: Nu har Anita fött en pojke!
Innan det blir middag här vid Motala ström tar mannen och jag en sväng uppåt berget förbi de stora husen med de lummiga trädgårdarna. Det mesta är sig likt sen sist, utifrån sett. Barnen som hoppade på studsmattan då, hoppar fortfarande. Se upp, vill jag påminna föräldrarna som skymtar förbi, passa på och njut. Snart hoppar de ut.
På den gamle mannens stora tomt står nu en båt. Han har nog sålt. Skaffa båt vid nittio? Gör man kanske inte.
Utanför ett annat hus prunkar röda och gula blomster i stora krukor och några steg bort står husets herre vid ett träd och fyller en korg.
– Åh vilka fina plommon, kan jag inte låta bli att säga.
– Varsågod och ta! bjuder han och pekar ut de bästa.
– Jag antar att ni gör nåt med dem, tror mannen.
– Ska bli plommonmarmelad ikväll.
I sex höstar plockade och kokade även jag. Det gäller att räkna dem både före koket och efter, sa särbon. Den sjunde våren frös trädets blommor bort.
I detta nu reser sig plommonplockarens fru från rabatterna, hon såg när vi kom och kollar in oss. Står de där än?
– Vi kommer från Luleå, det är därför vi står här och äter era plommon, förklarar jag.
– Vår son bor i Arvidsjaur, berättar paret, när vi hälsade på i våras fick vi byta från shorts till täckbyxor.
– Militär? gissar mannen och börjar minnas lumpen tills jag säger: Nu går vi.
Och snart får även de mina några av dessa blåa, blanka och saftiga frukter.
Själva har de förutom berg i dagen en fin trädgård som även rådjur och mördarsniglar gillar. Brukar hälla ut äpplena i ekskogen för att hålla dem borta och sniglarna gillar tack och lov öl, säger svärdottern.
Hos mig blev det bara tre äpplen i år. Symmetriskt placerade. Barnbarnen fick var sitt. Mannen och jag delade på det tredje.
Bridget Jones baby är visst rolig, tipsar födelsedagssonen på söndan, sen vi sjungit och grattat. Jo, filmen var bra! Man fick både skratta och gråta.
www.anitanilsson.se