Påskafton år 2014. Ska ni till Lasaruskyrkan i natt? Det räcker om man kommer vid halv elva, säger flickan på hotellet i Larnaca, Det står inget i guiden. Vi vet inget alls. Själv ska hon skynda sig dit efter jobbet, ser upplyst ut vid tanken.
Även på en restaurang vid strandpromenaden är stämningen speciell. Vad man inte vet, vill man inte missa. Vi äter vår middag, går hem, ställer mobilen på väckning.
Kramade hej-då till familjen i morse efter Ayia Napa-veckan. När taxin försvann, knep det till i hjärtat. Vara två igen, när man varit åtta. Men de är inte fria. Det är vi.
Ska vi verkligen, mumlar mannen i sängvärmen när mobilen börjar väsnas. Ja. Går huttrande längs tysta gator mot den gamla kyrkan i jeans, tröja, jacka, dit folk i mörka finkläder och vinterjackor dras, alla utom vi med ett stearinljus med sig.
Vi vet inget alls, följer bara efter, går ner i en krypta, går upp och vidare, fullt i alla bänkar, vänliga ögon. Hittar en plats på läktaren. Nere vid altaret ett mässande, entonigt sorgesamt, två mansröster växelvis. Strax före midnatt en ljusare ton. Vid midnatt korpsvart. Och nu! Från kryptan ett ensamt ljus genom mörkret, tänder nästa som tänder nästa, ryktet förs vidare. Jesu grav är tom! Han lever!
Snart flämtar hela kyrkan av levande ljus bland lättantändliga vinterjackor, ingen panik men ut ska vi. Stämningen upprymd. En procession bildas, korset först, mänskorna med ljusen följer. Vilken happening, säger mannen. Ja, man känner sig uppfylld.
Vem var Lasarus? Härhemma vet nätet. Han är Larnacas skyddshelgon. Enligt Bibeln uppväckt från de döda av Jesus i Palestina, seglade senare till Kition (Larnaca), blev biskop. På 800-talet började Lasaruskyrkan byggas. Under golvet, i kryptan, råkade vi passera hans grav.
På morgonen tar vi hyrbilen till Cyperns huvudstad Nicosia, genom gröna berg och dalar. Påskdagen, årets största dag för en grek-ortodox, alla lediga, det är fest, vi trivs.
På väg till turkiska sidan får vi ett tillfälligt pass till en annan värld. Jag i långärmat och somriga långbyxor, gympaskor på fötterna. Ett par tonårskillar skriker fult när de gasar förbi oss. Det är väl håret.
Och sen, på grekiska sidan. Jag berättade om det ifjol. Hur mannen gick bakåt för bättre kameravinkel, råkade luta sig mot ett hål i stadsmuren, en fallhöjd på femton meter. Att jag hörde rasslet, såg hans ansikte på fel sida muren, grep tag i den hängande armen i sista sekunden och räddade hans liv. Det var inte jag. Kraften kom någon annanstans ifrån.
GLAD PÅSK kära läsare! önskar Anita