Han fortfarande i jobbsvängen, men ska snart dit igen. Lägenheten blev till och med bättre än vad de hoppats.
Vi hade hörselkåporna på. De tar bort dånet men släpper in röster. De enda som sa nåt till oss var personalen. Mannen läste nästan oavbrutet. Jag sov ungefär lika länge.
Hemma är kläderna snart tvättade och på sin plats. Själv hänger jag i ett mellanrum. Konstigt. Elva dar var vi borta och nu är vi hemma. Vad ni har vuxit, säger jag, med barnen förankras jag för en stund. Ja, svarar flickan, först växer man upp, upp, upp. Sen går det neråt.
Mannen läser. Med fötterna på fotpallen.
Hon hade en bestämd röst, kvinnan i bilen på Gran Canaria. När mannen inte lydde upprepade hon ordern. Lät rätt så ilsken. Tills hon tystnade och fann för gott att gilla läget.
Huvudsaken att Hem-knappen funkar, sa jag medan vi snurrade runt i rondeller och räknade avfarter. På väg hem till hyrbilsfirman i Las Palmas är det motorväg, bekvämt och bra. Tills vi får order att vika av.
-Jag har ingen aning om var vi är, säger mannen. På en smal väg uppåt ett berg blir vi stående i mörkret, hjälplösa.
-Gå in i ett hus och fråga? Eller höra oss för hos polisen?
-Polisen, var hittar du den? undrar mannen och tittar ut mot de enstaka husen.
-Men du, vi är inte ensamma! Kvinnan med rösten, stängde du av henne? Hon kan tänka om, var har du adressen?
Långtråkigt blir det aldrig. En dag i söder parkerar vi bilen på en öde strand intill en stor klippa. Mannen ser inte mig utan dras snabbt mot en smal klippavsats intill det skummande havet. På väg upp hinner jag ikapp, hojtar PELIGROSO, läste du inte skylten? Med den fallande streckgubben! Och griper tag om hans livrem.
Men jag är nyfiken på vad som finns där bakom kröken, envisades han. Där finns ett hav, avslöjade jag. Samma hav som här. Det liksom bara fortsätter.
Kanarieöarna har fyra klimatzoner, berättade bekantingen innan vi klev på planet i Las Palmas. Kanarier hade huttrat när vi sa att vi kom från norra Sverige.
Trettio plus och sol dygnet om under sommarn, skröt jag.
I dag, en bit in i december. Hann du se solen? Nä, säger mannen, såg att den var på väg upp men råkade vända mig bort.
Man får nöja sig med adventsstjärnan och stakarna. Det tog sin tid, men nu är jag så hemma jag kan bli. Det är skönt. Och snart vänder det.
www.anitanilsson.se