Åh vad roligt att ses, jag blir så less på att se mig själv, säger den kända barnboksförfattaren och kramar om mig i myllret efter avprickningen inför författarförbundets årsstämma.
Hon ger ord åt vad jag känner. Det är väl därför man åker hit, år efter år. Oj, där har vi en till, tänker man här och där genom livet, man är inte ensam. Här samlas ett stort gäng av ens egen sort ungefär. Jag är glad, jag fick sextiotusen i stipendium i år, säger en skåning. Det mumlas.
I år hade jag trots ny bok sen sist, funderat på att stanna hemma då mannen var inbokad på annat håll. Jag känner inte igen dig, sa vännerna.
Från ungdomen och trettio år framåt låg mitt lokalsinne i dvala, maken hittade alltid. Utom honom blev jag vilse, sökte riktpunkter. Det gällde livet.
När Våren kom och tappade bort oss upptäckte jag oj, han hittar inte, men det gör jag! Som med mannen ibland. Men det är lätt att börja slappa, vänja sig vid en annans bestämda riktning. Tappa tron på sin egen.
Ta treans buss, sa kompisen jag bor hos och lånade mig sitt SL-kort. Det funkade! På Söders höjder rusade en kollega förbi med GPS i handen, här ska det vara, sa han fast det inte riktigt var det. Husen på det stora sjukhusområdet var sig lika allihop. Ett trettiotal av de anmälda kom aldrig, säger ordföranden, men varje år har vi tur med vädret.
Jag tittar ner. Förutom den egna namnlappen på vänster bröst sitter barnboksförfattarens på mitt högra. Även min är på väg, säger kollegan en bit bort. Här händer mycket och punkterna många, men tar slut exakt i tid innan middagen.
Mittemot sitter en pigg kollega som fyllt nittioett och efteråt säger min bordskavaljer: Vi ses nästa år! Det är alltså inte fråga om att sluta.
På väg ner mot stan i kvällssol är vi tre kollegor från norr som fotograferar varandra på kanten vid branten och säger att nog är det vackert. På andra sidan vattnet snurrar det på Gröna Lund. Vi skils vid Slussen, jag tar treans buss hem till kompisen. Snart rivs allt kollektivt och blir motorväg, säger en kille med plakat. Det är inte sant! Men det är det.
Dagen därpå går jag i grönaste grönt vid Motala ström och vattnar nyplanterade pioner, vita och rosa, åt svärdottern i söder. Tänk att jag kommit ut ur den här lilla människan, säger äldsten och håller om.
Hur jag kom mig hem sen? I Norrköping köpte jag en pocket som hette Vi och försvann ner i den, men tåget till Arlanda och flyget till Luleå visste vägen. Och från sitt håll hade mannens bil redan hittat hem.
www.anitanilsson.se