Jag är matintresserad. Mycket matintresserad, till och med. Snudd på nördig. Nej, inte snudd på. Riktigt nördig. Ibland kan jag känna sådan lycka över det jag äter att jag lätt skulle kunna brista ut i spontansång. Det som hindrar mig sådana gånger är att det inte ser särskilt fräscht ut att sjunga med mat i munnen. Och att min sångröst kanske inte bör höras i offentliga sammanhang.
Lika glad som en perfekt sammansatt och välsmakande måltid gör mig, lika besviken blir jag om det som ligger på min tallrik smakar illa. Dåligt tillagad mat med undermåliga råvaror kan nästan få mig att gråta, i alla fall om jag har betalat för maten på restaurang. Och det ska gudarna veta att det har hänt ett antal gånger. Ja, inte så att jag har låtit tårarna rinna rätt ned i tallriken offentligt, jag har trots allt vissa spärrar för sådant. Det finns naturligtvis mycket annat att jaga upp sig över och sociala orättvisor, krig, sjukdomar och annat elände är naturligtvis det som upprör och oroar mig alla mest. Men av alla ytliga ting som en mätt och välmående människa i en ganska problemfri tillvaro kan reta sig på är nog dålig mat det som irriterar mig mest.
Någon tv-kändis uttalade något om att en dag utan vin är en förlorad dag. Jag skulle kunna säga att en dag utan god mat är en förlorad dag. Nästan så. Nu har jag en fin familj och ett intressant jobb som gör att jag kan stå ut, även om lunchen blir en själlös måltid från en kyldisk i en butik.
Men visst blir även den tråkigaste dagen betydligt trevligare med någonting gott i lunchlådan. Och finns det någonting värre än när en misslyckad middag ligger och väntar på en i kylskåpet på jobbet dagen efter?
Det finns människor som påstår att de gärna skulle ta ett piller som ger dem alla nödvändiga näringsämnen för att överleva. Allt för att slippa laga och äta mat. De ser mat som ett nödvändigt ont. Och jag tänker i mitt stilla sinne att de går miste om så mycket roligt.
Jag har en mamma som alltid har lagat mat från grunden. Hemrullade köttbullar, plättar med hemkokt hjortronsylt, rostbiff och potatisgratäng, renskav med potatismos och allt däremellan. Husmanskost med lite extra piff.
Nog slank det med en och annan fiskpinne i barndomen, men det var en eftergift från mammas sida då jag och min lillebror gick i gång på de panerade fisksubstituten, som barn ofta gör på halvfabrikat med smakförstärkare och annat jox. Och jag har gått i mammas fotspår och försöker göra det mesta själv.
När min lilla dotter skulle börja med smakportioner var jag givetvis supertaggad. Sonen, som är två år äldre, älskade mat från första stund.
Han sjöng när han åt och är fortfarande förtjust i det mesta jag serverar. Även om han numera kräver att måltidens olika beståndsdelar separeras från varandra på tallriken.
Men dottern visade sig vara betydligt svårare att nå fram till rent matmässigt.
Grönsaksmos, nej.
Potatis, aldrig i livet.
Jag trillade minifrikadeller och gjorde kyckling i gräddsås för glatta livet med aldrig att hon ens öppnade munnen. Och efter månader med trugande och måltidsstunder där det mesta hamnade på golvet lyckades matmorsan äntligen knäcka koden. Jag som alltid lagat egen barnmat och som avvisat puréburkar och halvfabrikat som processat skräp har välsignats med en unge som helst av allt bara vill äta korv. Plättar och blodpudding går också an och en ny favorit är havregrynsgröt med leverpastejsmörgås. Makaroner och pasta säger hon inte nej till heller, men sedan tar det stopp. Eftersom ungen behöver äta och lägga på hullet återstår det inget annat för gourmanden att lägga sina principer åt sidan. Korv får det bli. Och jag tänker att hon helt enkelt inte vet vad hon missar.