Det är som att vi lever mitt i ett krig, men en ny typ av krig som kommer att pågå och påverka oss mycket, mycket länge.
Så uttryckte sig en av de intervjuade personerna i Berlin, dagen efter dådet. Dådet med ytterligare en lastbil, ytterligare en galning, och ytterligare oskyldiga som dödades mitt i livet, mitt i gemenskapen – och denna gång mitt i sitt julfirande.
Terrorn har blivit en del av våra liv, oavsett statsskick, geografi, politisk eller militär inblandning. Det är som att någon säger ”vårt krig är ert krig”, ”våra problem är era problem”. Fler och fler ropar samtidigt, på andra sidan murarna, högre och högre: ”vi vill inte ha med er att göra”, ”ni tillhör inte vår värld”, ”kom inte hit”. Kom inte. Hit.
Krig hör till ett slags mänsklighetens bugg, ett avfall, ett mysterium och ett slags defekt hos den annars så intelligenta varelsen som styr planeten. Krig är däremot inte obegripligt. Alla de gånger när sjöfararna erövrade nya kontinenter, när folket gjorde uppror mot tyranniska kungar, när slavarna slet sig fria, när USA ville komma åt oljan i Irak eller Kuwait, när maktfullkomliga despoter plundrade, mördade och kuvade för pengar, rikedomar eller religion, är krig alla gånger tyvärr begripligt. Förkastligt men begripligt. Någon vill ta det någon annan har. Någon vill äga det som inte kan fås. Ja, hundratals konflikter i världen går att begripa, men hur än jag klurar kan jag inte förstå mig på IS eller Daesh.
Jag är 43 år och jag kan faktiskt påstå att hela mitt liv är präglat av krig. Min farmor kom från flykting från norra Finland till Lauker och Norrbotten, och min mormor kom från nazistockuperade Nordnorge till Arvidsjaur. Själv åkte jag till Sarajevo första gången som 21-åring, jag blev fast i staden i flera veckors tid under ockupationen och upplevde nattliga bombräder, granater, krypskyttar och enorm rädsla. Det var oerhört tufft att på så nära håll uppleva ett bestialiskt och djävulskt inbördeskrig som det i Bosnien. Det har präglat mig hårt.
Förutom mina egna upplevelser av krig har jag under hela mitt liv mött människor som flytt, som lämnat, som längtat och vars liv skuggats av krig. Nu senast i våras anställde vi på Massa Media två syriska unga killar från Aleppo. Två unga, smarta, varma, högt utbildade, humoristiska, begåvade och underbara killar som tvingats lämna sina hem, sina föräldrar och sin trygghet för att undkomma döden.
De har vuxit upp i fria, vackra städer som Aleppo och Damaskus, de har högt utbildade föräldrar, lärare och företagare. En är hiphopare och en är stjärna på Youtube, de lever precis som alla andra ungdomar i en modern värld – men samtidigt, inuti, är de så präglade av svärta. En typ terror som får Medeltiden att framstå som sympatisk har liksom satt sig i deras celler. Och vet ni, det är skämmigt, det är skamset att vara en del av ett krig, fastän man själv inte har med det att göra. Fastän man är oskyldig. Fastän man lämnat, fastän man flytt.
Min farmor Lydia ville till exempel aldrig berätta sin historia fullt ut, hon ville inte heller dela de där värsta sakerna som hände vid fronten där hon arbetade som sjuksköterska. För det första är det som utomstående helt omöjligt att förstå de där gränslösa, omänskliga, smutsiga delarna som kan drabba människor i ett krig. För det andra tror jag att man känner sig smutsig. Man känner sig inte värdig. Man känner sig besudlad, som tagen av våld. Våldtagen. Förstörd.
IS eller Daesh krigar med lastbilar genom folkhav. De vill döda frihet, tolerans och hopp. De kidnappar kvinnor, drillar pojkar, drömmer om evigheten i ett paradis som inte finns. De krigar för ett liv de aldrig kommer att få, för en gud som inte lyssnar. De krigar som på Medeltiden trots att vi befinner oss i 2000-talets värld av Facebook och miljarder gigabytes kommunikationsmedel. De krigar för en extrem uråldrig ideologi som det inte finns plats för i vår värld av öppenhet, medvetenhet, intelligens, kunskap, internationella relationer och tolerans.
De kommer aldrig vinna – ändå tar de med sig oss på vägen. Några förlorar livet, andra sitt förstånd genom att bli främlingsfientliga och rasistiska. Det är en ny typ av krig, men samma propaganda, samma polarisering. Samma sår.
Jag önskar oss alla i julklapp godhet, stillhet, kärlek och vishet. Eller som det står i Koranen, "Den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåvan".
Fler krönikor av Li Skarin:
Demokrati borde vara det vackraste som finns
Lysande bevis på vilka fantastiska tillgångar vi har