Lilla Piteå chockades av ett brutalt knivmord för två veckor sen. Två unga män i 20-års åldern är häktade, mordvapnet är mest troligt återfunnet och fallet ser i alla fall utifrån ut att kunna lösas hyfsat enkelt. Kanske är det juridiskt nu mest en fråga om vem som gjorde vad, eller vem som skyller på vem. Det handlar säkert om medicinering, blodprover, alkohol- eller drogpåverkan. Dråp, mord, försvar eller attack?
I diskussionstrådar i olika forum på nätet, på Flashback, Facebook, på fik och runt om på arbetsplatser har människor mötts och delat sorg och ilska. Heta debatter har avlöst varandra om galenskap, psykiatrins oförmåga, våldskultur och kända bråkstakar. Sorg och hetta. Men den 27-åring som bara gått ut för att festa med sina vänner är sedan länge kall. Kyla, ja, det är precis det man känner. Iskyla. Vem som helst hade kunnat stå där. Vem som helst bli knivmördad en novembernatt på Sundsgatan.
Över 240 pitebor har sedan händelsen anmält sig som frivilliga nattvandrare på en Facebooksida. Det är värme. När vi sluter upp tillsammans och hjälps åt för att förändra. Och samtidigt tänker jag att sorgligt nog kanske det inte hade haft någon betydelse om alla dessa 240 personer varit ute på stan samtidigt den där novembernatten. Så oprovocerat var det förmodligen, så snabbt gick det nog. Vem hade hunnit, kunnat eller vågat ingripa mot våldsmän som ologiskt, obegripligt och mest troligt pumpade med djävulsdroger, går till attack? Mot drogen, eller de drogade, eller för att möta psykiskt instabila i ett akutläge, så spelar det ingen roll hur välvilliga, solidariska eller organiserade vi är som medmänniskor. Det behövs mer.
Jag funderar. Om 240 frivilliga kan tänka sig att nattvandra i min stad så gör det mig varm, och lite tryggare. Tänk om vi vore 240 till som kunde börja verka för att försöka påverka institutioner, föräldrar, skolor, vårdinrättningar, polisen och psykiatrin INNAN det hemska sker?
För frågan är när händer det igen? När kommer iskylan att slå till nästa gång, i en annan stad, ett nytt samhälle? Hur blir vi bättre på att fånga upp signalerna när nåt är på väg att barka åt helvete?
Med alla dessa övervakningssystem, digitaliserade databaser, finns det verkligen inga säkerhetssystem i samhället som börjar pipa och vinka med röda flaggor när personer som återkommande begår brott, och våldsbrott, som hotar, missbrukar, och kanske till och med har en historik av psykisk sjukdom och medicinering? När de här personerna till sist kanske drar kortet på krogen efter att ha tagit ett par drinkar för mycket, borde inte polisbilar åka på automatisk utryckning med en gång då? Är det inte i princip bäddat för katastrof?
Nej, det är klart att det inte går till på det viset, men jag menar bara att ända från grundskolenivå borde man kunna upptäcka svårigheter, och mönster hos vissa individer eller familjer. Genom massor av kärlek och kunskap borde man kunna uppmärksamma och sammanställa all viktig information som framkommer från att vi är barn fram till vuxen ålder. Borde vi inte då kunna hjälpa de flesta människor innan det är för sent? Via fler speciallärare, kuratorer, skolsköterskor, närmare relationer överlag. Vi måste våga se, känna till, fånga upp trasigheter i tid. I god tid.
Kan vi vara 240 personer som nattvandrar och 240 personer som därutöver “känslovandrar” på skolor, arbetsplatser och i våra egna familjer och släkter, så kommer vi komma längre på vägen. Det ger oss inte tillbaka en ung oskyldig kille, men det ger oss mer värdighet och kanske räddar det någon. Fysiskt eller psykiskt.