”Vill du låta folket bestämma?” Frågan är självklar och låter rätt spetsig. Hur svarar man någonting annat än ”ja” på det? Frågan är i allra högsta grad aktuell i Norrbotten, eftersom det arbetas för minst två folkomröstningar just nu. Den ena frågan är väldigt lokal, den andra ligger i en annan del av det politiska spektrat – men kraven på att få en beslutsförsamling att arrangera en folkomröstning, gäller för bägge.
Den ena frågan, som handlar om omorganisation och påföljande nedläggning av skolor i Luleå har lämnats in och diskussionen kring huruvida folkomröstning ska genomföras pågår. Den andra frågan, som ingen kunnat missa, är kravet på folkomröstning som framförallt Norrbottens Sjukvårdsparti driver med annonsering och kampanjarbete. Där väntar vi oss att kravet kommer också formellt, efter det att namnlistorna lämnats in.
I Sverige har vi ett system där huvudlinjen är att vi väljer våra representanter som vi både ger befogenhet och utkräver ansvar av. Direktdemokrati kan naturligtvis finnas, men det är ett i grunden helt annat system – som jag inte känner något modernt land som har som huvudprincip. Det närmaste vi kommer ett sådant system finns väl i kantonerna i Schweiz.
Vår demokrati är tydligt och starkt upphängd på partierna. De ges ansvar för stora delar av demokratin och nominerar kandidater som väljs av väljarna och därefter, i praktiken, till de exekutiva förtroendeuppdragen i kommunala (eller landstingskommunala) nämnder eller styrelser.
Det är långt från det symboliska torget i den grekiska statsstaden under antiken. Där fick en majoritet av minoriteten bestämma hur någon skulle dömas, eller hur en tydlig sakfråga skulle beslutas.
Folkomröstningar genomförs när det är uppenbart att frågorna inte klaras av att hanteras inom partierna, eller när det är uppenbart att det handlar om någonting riktigt stort, som anslutning till EU eller Euron.
En stark säkerhetsventil för det politiska systemet är alltså att ställa en tydlig fråga som valkretsen kan ta ställning till.
En annan ventil som medborgaren kan ta till, om inte opinionen påverkar, är att ifrågasätta om beslutet är lagligt. Då prövas ärendet i förvaltningsdomstolarna för att se om politiken får fatta det beslut de fattat. Ett historiskt men intressant sådant exempel var när Luleå kommun inte fick förklara hamnen som en kärnvapenfri zon. Det kan tyckas som ett konstigt exempel, men kommunen förlorade. Det är inte tillåtet för kommunen att besluta om utrikespolitik, eftersom den hanteras av staten och inte av kommunen.
Göran Rosenberg hävdade i en krönika i Sveriges Radio att ”Folkomröstningar är ett slag i magen på demokratin”. Anledningarna var bland annat att de inte förenar makt med ansvar och att vissa politiker vill använda sig av folkomröstningar för att köra över den representativa demokratin, som de hyser förakt för.
Jag ser många problem med att anordna folkomröstningar kring beslut som redan är fattade och genomförda (som skolfrågan i Luleå), eller om staten ska dela in landet i färre och större områden (storregionerna). På samma sätt blir jag ledsen när politiker sätter i system att överklaga fattade beslut som de av politiska skäl ogillar.
Men skulle de korsa varandras vägar skulle det bli intressant: Tänk ett beslut om regional folkomröstning kring ett statligt mandat – som överklagas med hänvisning till att landstinget inte äger rätten att besluta om hur landet är indelat i län. Vilken svår fråga för våra politiker. Vi kanske måste folkomrösta om den också.