Kan nån vänlig själ berätta för mig hur det möjligtvis kan kosta EN MILJARD kronor bygga järnväg, per MIL?
Kan någon snäll matematiker, järnvägsbyggare, projektledare höra av sig till mig och förklara? Kostar rälsen, stålet, gruset, planeringen, balanseringen, förhoppningsvis arbetskraften - men är det även byråkratin som kostar?
Norrbotniabanan ska byggas. Vi vet inte exakt när, eller hur långt, men nu ska den i alla fall byggas. Amen. Det har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommit överens om i budgeten som lades fram i veckan. Så missförstå mig rätt, jag är supernöjd över regeringens beslut men kan inte för mitt liv förstå hur det kan bli så dyrt. Nu är ju inte jag någon ingenjör eller ekonom på Trafikverket, men ändå.
Jonas Sjöstedt tycker att det är viktigt att bygget kommer igång så att inte järnvägsprojektet rivs upp. Han menar att EU väntar på besked och eftersom det finns möjligheter att unionen delfinansierar järnvägen upp till 30 procent av byggkostnaden och upp till 50 procent av planeringskostnaderna så känns det vettigt att skynda sig och paxa den delen av EU-budgeten.
Första nya sträckan Umeå-Dåvamyran på en mil har fått tummen upp redan nu, och resterande, totala sträckningen mellan Umeå och Luleå på 27 mil ska klubbas inom ramen för nästa infrastrukturplan. Det är en bit bort.
Men jisses tänker jag, hur långt är det mellan Dåvamyran och Piteå? Hur många miljarder i mil och hur många år i väntan på tåget är det bara fram till min dörr? 15 år från Umeå till Luleå. Jag är 56, Tilde 29, Theo 21 år. Jisses. Hur mår världen då? 15 år till av brummande stinkande lastbilar och Sverige utnyttjat som transitland för tunga transporter av både Finland, Norge och norra Ryssland under tiden. Det känns inte så trevligt, men trots allt ett steg i rätt riktning.
I början av 90-talet bodde jag hemma hos mamma och pappa i Arvidsjaur. Då satte min pappa Bernt Lundberg, som är dramapedagog, upp musikalen Rallarosen med ungdomar runt om i samhället. Rallarrosen handlade om byggandet av Inlandsbanan. Nuvarande näringslivschefen i Arjeplog Mikael Reinholdsson spelade huvudrollen, och slängde med sina långa ljusa lockar runt med kockor, smockor och härliga sånger. Jag minns, förutom att jag var hemligt tonårsförälskad i aningen äldre Micke (som för övrigt de flesta nog var), att jag lärde mig mycket av musikaltemat. Om slitet, människornas kamp med järnvägsbygget, om det järnvägsbolagets framfart och rallarnas liv och kamp.
1907 fattade riksdagen beslutet om att börja bygga Inlandsbanan. 1928 hade Inlandsbanan nått min hemkommun Arvidsjaur. Sträckan Jokkmokk-Gällivare stod klar 1927 och först 1937 kunde SJs dåvarande generaldirektör Axel Granholm hålla i invigningstalet i Kåbdalis. Enligt beräkningarna kostade banan 136 miljoner kronor att bygga. Det skulle bli en viktig länk i Norrlands inlands infrastruktur. Inlandsbanan skulle stärka näringslivet i norra Sverige och bli en viktig transportled. Pyttsan.
Jag funderar vad rallarna och kockorna och inte minst skattebetalarna och beslutsfattarna skulle ha tänkt om de hade levt idag, och sett att Inlandsbanan knappt används? 1937 stod den klar, 80 år senare, används den knappt. Idag är banan till stor del förfallen och på sin höjd används den som en exotisk ångloksräls för pensionerade tyskar och nostalgiska tågälskare.
Med Norrbotniabanan väcks i alla fall ett nytt litet hopp om en framtid för norra viktiga Sverige. Låt oss verkligen hoppas att varje miljard per mil blir väl investerade pengar för vettiga gods- och persontransporter i århundraden framför oss. Om inte så kan jag tänka mig många fler vettiga projekt för att främja miljö och regional utveckling för 27 miljarder. Just call me.
LI SKARIN