Rå men hjärtlig jargong. Värdegrundsutbildningar. Tjejer som ändå trivs. Ja, Luleå Renhållning tycker nog att de har det rätt städat. Rent och snyggt på nåt udda vis.
Trots kränkande särbehandling, hindrande av skyddsombud, och rapporter om sexuella trakasserier.
Man måste ändå fundera över hur sjuk en arbetsplats får bli innan någon i ledningen vill ställa diagnos på sin egen "kropp"? Hur smutsig kan en verksamhet tillåtas bli innan nån vill kavla upp ärmarna och börja desinficera?
Det är lätt att dra billiga skämt på namnet Luleå Renhållning, men smutsgömning är inget som någon, oavsett verksamhetsinnehåll någonsin tjänar på.
Oavsett vad som inträffat, hur människor betett sig i olika sammanhang, hur folk mår utöver sin jobbsituation, vem som sagt eller gjort vad - så är det ett stort misslyckande för ett företag att dras med så många olika typer av grava händelser och anklagelser. Då är det helt enkelt något som inte står rätt till i grunden. Något ruttet som måste dras upp med rötterna, vad än allt bottnar i.
Och, naturligtvis, i grunden är det en ledningsfråga, och naturligtvis, av ett kommunalt bolag, finansierat via kommuninvånarnas skatter och avgifter så förväntar vi oss alltid mer.
Sedan är det rent av skrattretande att man satsat en halv miljon kronor på en värdegrundsutbildning UTAN att ta upp sina egna aktuella problem med till exempel sexuella trakasserier. Vad var vitsen med det? Tala inte om det alla tänker på? Hur gick tankarna när man beställde in sin konsult? Vi nämner inte detta stora skrikande sår, utan vi håller samtalen lite mer allmänna, och så sätter vi en bock i rutan "nu-har-vi-i-alla-fall-kört-en-utbildning"? Snacka om att stoppa huvudet i sanden. Att ha en så stor elefant i rummet måste ha gjort att stora delar av personalen lidit av syrebrist, och att vissa hoppat på sina stolar av irritation under utbildningsdagarna. Ett ypperligt tillfälle hade det varit att få lufta sina åsikter kring "vad är egentligen mobbing", vad är sexuella trakasserier? När går man egentligen över gränsen?
Det är många som inte vet var gränserna går, vare sig privat eller i arbetslivet. Att cheferna borde känna till arbetslagstiftning känns som en självklarhet, att anställda borde känna att man korsar en gräns då man kallar en arbetskollega "lillrumpan" känns också som en självklarhet. Men spärrar saknas, och kunskap saknas, och ren och skär jäkla respekt saknas. Om föräldrar och omgivning misslyckats med att uppfostra individer så måste samhället och arbetsgivaren göra det, genom tydliga markeringar, repressalier och gränssättning.
Jag minns ett tillfälle på en arbetsplats där ett par yngre anställda kvinnor upplevde sig sexuellt trakasserade av en person som de ansåg vara mossig i sina uttryck. Samma tjejer höll senare i trådarna för firmans julfest och anlitade, hör och häpna, en delvis sjungande och strippande manlig tomte. Jag kommer aldrig glömma känslan av att bli både förbannad och kränkt. I efterhand har jag funderat mycket över detta. Var det kanske en märklig form av hämnd? Var det sarkasm? Eller var det bara rent ogenomtänkt korkat? Jag tror att de hade lite otur när de tänkte faktiskt. Övertramp kan komma från oväntat håll, vi måste bara hålla ett levande och svidande ärligt samtal.
Luleå Renhållning har lidit, och lider mest troligt fortfarande av dessa sår, och publiciteten, att nu läsa i tidingen om att ens arbetsplats är otrygg och sjuk, åtminstone enligt vissa arbetskamrater, är ledsamt och obehagligt. I bästa fall börjar vissa fundera på sin egen roll, sitt eget ansvar. För cheferna, som faktiskt inte heller i alla sammanhang kan lägga alla fakta på bordet, är det viktigt att inte ducka, att ta människor på allvar, analysera både små och stora händelser och leta efter varför människor mår dåligt.
Li Skarin
VD Massa Media AB