Hur jag än har vridit och vänt på ämnen till den här krönikan går det inte att komma undan det uppenbara.
För mig är det en speciell nyhetskrönika – det är nämligen min sista.
Om lite drygt två veckor tar min första föräldraledighet slut och jag återgår till min tjänst som redaktionschef på Norrbottens-Kuriren och 24Norrbotten. Även känt som världens bästa jobb och världens bästa arbetsplats.
Under ett års tid har jag inte haft en arbetsplats att gå till. Jag har i stället haft mitt arbete hemma. För ingen ska komma och säga att föräldraledighet innebär att man är ledig. Visst – man är ledig från arbetet . Men arbetet hemma tar aldrig slut.
Ljuvligt har det varit. Många gånger. Faktum är dock att jag inte alls tyckte att det var så rosaskimrande den första tiden. När lillan var ett par veckor gammal dök det upp en alldeles osannolik nyhetsdag, två svåra olyckor och ett styckmordsåtal. Jag satt hemma och bytte bajsblöjor och ville inget hellre än in på redaktionen.
Vi är alla olika. Hade någon frågat mig där vid årsskiftet om jag hade velat börja jobba hade jag antagligen betalat en slant för att få återgå i förvärvsarbete. Så tråkigt tyckte jag det var att sitta hemma.
Nu ska ni inte missförstå mig – min dotter är det bästa som hänt mig. Däremot var omställningen från att befinna sig i centrum av en nyhetsredaktion till att sitta hemma med tyst telefon stor. Vansinnigt stor.
Den gick inte att förbereda sig på. Hur mycket jag än försökte.
Nu, med lite drygt två veckor kvar av tiden innan jag börjar arbeta igen, känns det annorlunda. Min dotter är snart ett år, hon går snart, man kan lite smått kommunicera med henne och det händer nya saker varje dag.
Nu skulle jag kunna vara hemma längre. Men. Arbetet kallar – och jag längtar.
Lika mycket som jag antagligen kommer att längta efter min dotter i slutet av varje arbetsdag.
Jag är glad över att leva i Sverige med den föräldraförsäkring som vi har. Jag blir arg, upprörd och rent av förbannad när jag läser om partier och organisationer som vill lagstifta om hur föräldraledigheten ska delas upp mellan föräldrarna.
Det måste familjerna få bestämma själva. Familjer ser olika ut, behoven ser olika ut och det ska ingen komma och lagstifta.
Det fina i kråksången är att på söndag har jag chansen att påverka föräldraförsäkringen och många andra frågor genom att gå och rösta.
Något som jag givetvis kommer att göra.
Jag hoppas också att alla ni går och röstar, tar chansen och påverka Sverige i den riktningen som just ni vill. Att jag sedan hoppas att den riktningen är mot ett tolerant, öppet och vänligt Sverige – det är en annan sak.
Huvudsaken är faktiskt ATT man röstar. Då har man gjort sitt.
Och jag kan bara hoppas att de otäcka vindar som blåst under en längre tid mojnar ut. Att det blir stilla. Tolerant, öppet och vänligt.
I sammanhanget vill jag också passa på att tacka alla läsare för den här tiden. För mig har det varit otroligt häftigt att skriva nyhetskrönikor. Ett helt annorlunda sätt att skriva jämfört med de sportkrönikor jag skrivit tidigare.
Responsen från er läsare har varit och är fantastisk. Dialogen är spännande även om man inte alltid är överens om allt.
Det ger mig också ett viss hopp om en tolerant, öppen och vänlig framtid.
Tack för mig. I det här forumet.