Vad tänker du när du tänker midsommar? undrar jag vid eftermiddagskaffet för att locka mannen mittemot mig vid köksbordet att titta upp från sin Time. Och det funkar. Han sätter sig att grunna.
– Rodde ut med farsan till andra sidan sjön en gång, högg ett par björkar på grannens skifte och satte dom bredvid bron intill huset, det kändes festligt.
– Så ni bara tog dom!
– Det fanns många, det märktes inte. Och kanske var det inte på grannens, kanske var det på vårt.
– Det första du sa var nog rätt, eftersom du minns det. Och bröt mot vad du lärt dig, säger jag, amatörpsykologen.
Hos oss stod björkarna stadigt på rad längs bäcken, där min kvicka moster som barn spädde ut tomtebruset i bäcken en midsommarafton, för att få det kittlande bruset på tungan att räcka längre.
När jag tänker mig ungdomens magiska midsomrar tänker jag Kärlek eller snarare Hoppet. Det hopplösa Hoppet om Den Rätte. Tro inte att det är som i romanerna, varnade barndomens kvinnor. Stackars dom.
Jag tänkte inte åka dit. Inte Han heller. Men där var vi. På festplatsen i Sikfors till Leif Kronlunds orkester med Ann-Louise Hansson. Ett ögonkast tvärs över dansbanan och vi fastnade och åh som han dansade. Och det var inte det enda han var bra på.
Året därpå blev han make, senare pappa och nu den farfar som barnbarnen aldrig hann träffa men ofta hör talas om.
Ska bara ut och vattna björkarna, sa han sen jag bjudit på kaffe. Torrt här? På myren? Och sova över första natten?! Nää, sa jag, vi ses i morgon.
För att hålla sig vaken längs vägen hade han vevat ner rutan i Cortinan och stuckit ut huvudet i fartvinden. Moralen skördade offer, vi hade tur. En kille på väg hem från sin tjej körde in i en björk, just innan han var hemma.
Innan pappa skaffade körkort och bil hände det sig att hela familjen firade midsommar hos vänner i Gråträsk. Vi tog bussen dit, jag var kanske tretton. Blev åksjuk halvvägs. Det kändes dramatiskt att få en hel buss att stanna.
Gråträsk låter grått men grönt och vackert var det. Sol hela tiden och träsket inget träsk, söderut skulle man säga sjö, blå liksom himlen. Även de vuxna hade roligt. En mopedkille kom in, satte sig på en stol intill köksdörren och tittade. På mig. Hjälp. Han var söt.
Apropå vad mannen berättade om att ta björkar från en annans skifte hörde pappa en karakteristisk hosta i sin skog och sa: Kom fram, du behöver inte gömma dig! Och fram klev den största älgtjur han någonsin sett. Det är nåt magiskt med den här helgen.
GLAD MIDSOMMAR kära läsare! önskar Anita.